Cinemateket
Dolt hot

Dolt hot

Originaltitel: Caché

Regi: Michael Haneke

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

En tv-programledare får mystiska videokassetter och brev som tycks alludera på händelser ur det förflutna, men är ovillig att se sanningen i vitögat, i Michael Hanekes hyllade film om skuld, minne och förträngning.

Georges, en framgångsrik programledare för ett litteraturprogram i tv, får en videokassett med posten. Den är filmad utanför hans hus. Ingenting händer, men som i en övervakningsvideo registreras allt och inget. Någon har varit där, men vem? Och varför? Kassetten följs av fler, och av brev med obehagliga teckningar. Snart blir det tydligt att Georges förstår, om inte vem avsändaren är, så i alla fall vad den vill säga honom.

Dolt hot är en thriller, ett mysterium där pusselbitar läggs till varandra, men utan traditionell lösning. Regissören Michael Haneke har sagt att han inte vet vem som skickat kassetterna och breven. Det är inte det viktiga. Att bilderna i öppningsscenen visar sig vara en video som Georges och hans fru tittar på, spolar fram och kommenterar, är en omedelbar påminnelse om att vi tittar på en film. Men till skillnad från i Hanekes mediekritiska Bennys video (1992) och Funny Games (1997) görs här ingen hierarkisk eller estetisk skillnad mellan videobilderna-i-filmen och resten av bilderna (som också är digitalt inspelade). Perspektivet är medvetet oklart. I intervjuboken Närbild: Michael Haneke förklarar Haneke att han vill ”sabotera invanda berättelsemönster” för att befria oss att tänka själva. Gåtan förblir ”inte alls olöst. Man måste bara bestämma sig för en läsart”. (1)

Det dolda i originaltiteln – Caché – är inte bara hotet i den svenska titeln eller den dolda kameran, utan också skulden och minnena. Haneke ville göra en film om ”minne och förträngning”, om ”ett barn som begått ett ’brott’ utan att förstå att det är ett brott, och som i vuxen ålder konfronteras med sin skuld”.

Dolt hot är således en film om personlig skuld, men också om kolonial skuld, där polismassakern mot algeriska demonstranter i Paris 17 juli 1961 spelar en viktig roll. Hur Georges hanterar sin skuld, och sina minnen, är en metafor för hur vi alla, inte minst Frankrike, hanterar det förflutna. Haneke talar om en ”irrationell förlusträdsla”, att vi ”är medvetna om vad som pågår, men ändå [inte gör något] annat än pratar om det [och] ljuger för oss själva för att kunna sova lugnt”. Georges pratar inte ens om det. När han börjar förstå sammanhanget berättar han inget för sin fru. Äktenskapet krisar, de grälar om varför han inte berättar, men också om huruvida det finns något att berätta.

Dolt hot hade premiär på filmfestivalen i Cannes, där Haneke vann priset för bästa regi. Senare vann filmen fyra priser på European Film Awards, bland annat för bästa film och regi. Den var Hanekes första odelat hyllade film och hans första stora kommersiella framgång. Ron Howard köpte rättigheter till en remake (som inte har blivit av). Haneke följde i sin tur upp med en amerikansk remake av sin egen Funny Games (2007) och två Guldpalmer i rad för Det vita bandet (2009) och Amour (2012).

(1) Förutom filmens olika rollfigurer har det bland annat föreslagits att det är Gud, en imaginär rättsinstans, det dåliga samvetet eller Haneke själv som är avsändaren. Här finns likheter med Franz Kafkas romaner Processen (1925) och Slottet (1926). Den senare filmade Haneke för österrikisk tv 1997.

Läs mer: Michael Haneke, Thomas Assheuer (övers. Marc Matthiesen), Närbild: Michael Haneke (2013).

Från och med den 1/12 2021 tillämpar Cinemateket kontroll av vaccinationsbevis.

Läs mer om ”Dolt hot” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut