Cinemateket
Là-bas

Là-bas

Originaltitel: Là-bas

Regi: Chantal Akerman

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Chantal Akerman berättar om sin vistelse i och sina tankar om Israel mot bilder som till stor del skildrar vyn från en lägenhet i Tel Aviv. Là-bas är en av flera filmer av Akerman som kretsar kring frågan om exil, en tematik som får en skärpa genom en spänning mellan de personliga och politiska dimensioner som filmen upprättar.

Liksom flera av Chantal Akermans andra filmer – Saute ma Ville (1968), La Chambre (1972), Je, tu, il, elle (1974), L’Homme à la valise (1983), No Home Movie (2015) – utspelar sig Là-bas till stor del i ett rum. Men här är det inte vilket rum som helst, utan en lägenhet i Tel Aviv, i ett land som hon i egenskap av judisk person ”hör till”, men som hon ändå inte tycks känna sig hemma i.

Det var till en början motvilligt, och sedan av en händelse att Là-bas gjordes. Akermans producent hade föreslagit att hon skulle göra en film om Israel – en idé som hon själv inte gillade. Men när hon var i Tel Aviv för att hålla i en filmkurs tog hon en dag upp en kamera och filmade en tagning från den lägenhet hon hyrde. En tagning blev flera, och till slut tog hon med allt material till sin medarbetare Claire Atherton för att sätta samman en film.

I Là-bas talar Akerman om projektet, om Israel, och även om sin judiska historia. Hon berättar bland annat om hur hennes far vid ett tillfälle hade rest mot Palestina med planen att bosätta sig där med familjen, men träffat en person i Marseille som i stället föreslog Belgien som en lämpligare plats att bo på. På så sätt blir Là-bas en film om ett land som både ”borde” och skulle kunna ha blivit ett hemland, men som aldrig blev det – och om främmandeskapet i att bevistas i det. Filmen är långt ifrån den enda i Akermans filmografi som kretsar kring exiltemat. Som filmkritikern Jonathan Rosenbaum noterar i en artikel för nättidskriften Lola är exilen ett ”återkommande tema i hennes verk".

Det som gör Là-bas intressant i sammanhanget är hur den ger form åt distansen till den plats den dokumenterar. Det sker genom att det enda som syns är vyer från lägenheten som Akerman för tillfället bor i, och att de flesta av dessa vyer helt eller delvis skyms av persienner. Något som obstruerar vårt seende men på samma gång gör oss ”mer medvetna om förändringarna i ljuset – vinklar, intensitet”, som filmkritiker Amy Taubin påpekar i sin recension i Film Comment.

Text: Stefan Ramstedt.

Skriv ut