Cinemateket
Still Walking

Still Walking

Originaltitel: Aruitemo, aruitemo

Regi: Hirokazu Kore-eda

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Gamla sår rivs upp när familjen Yokoyama återförenas för minnesdagen av Junpei, den saknade sonen och brodern som dog när han räddade en annan pojke från att drunkna. Japanska filmtraditioner får nytt liv i Hirokazu Kore-edas renande och vackert avskalade familjedrama.

2008 var ett lysande år för japanska familjeuppgörelser på film. Förutom Kiyoshi Kurosawas Cannesvinnare Tokyo Sonata hade även Hirokazu Kore-edas kritikerälskade Still Walking premiär. Den förra med mörkare individperspektiv, den senare med varmare blick på kollektivet – båda flitigt jämförda med japanska mästare. Inte minst Yasujiro Ozu.

I sin recension av Still Walking hänvisar Sight & Sounds Trevor Johnston till den ”japanska filmens kulturellt specifika ’hemdramamodus’”, och ser filmens centrala skådeplats – Yokoyama-familjens traditionella hus – som en blinkning till Ozus och Mikio Naruses interiöra landskap. ”Låt oss vara tydliga med vad filmen inte är. Den är inte ett ’hemdrama’ i Ozu-stilen”, slog emellertid Tony Rayns fast i Film Comment, med hänvisning till Kore-edas stökiga och mer generationssammanförande grupporträtt.

Själv har Kore-eda sagt att han, i egenskap av filmskapare som började utanför studiosystemet (till skillnad från ovan nämnda landsmän), snarare inspirerats av den taiwanesiska mästaren Hou Hsiao-hsien och Bikupans ande-regissören Víctor Erice.

I Still Walking möter vi den halvt misslyckade sonen Ryota (spelad av Hiroshi Abe som här, likt i Kore-edas Efter stormen från 2016, spelar son till Kirin Kiki). Ryota tog aldrig över läkarpappans familjeklinik, är hemligt arbetslös och gifte sig nyligen med en kvinna med barn från tidigare äktenskap. Han har vant sig vid att leva i sin högaktade brors skugga.

Gamla sår rivs upp när dessa människor, i sällskap av Ryotas syster, möts på liten yta för en återträff som varar i ungefär ett dygn – en tidsrymd som endast bryts av den avslutande epilogen. ”Jag ville visa att dagen som dittills porträtterats i filmen existerar i Rytoas minne”, har Kore-eda förklarat slutet.

Idén till filmen fick Kore-eda efter en dröm, där han ringdes upp av sin döda far som varnade om att något dåligt skulle hända hans mor runt den 28:e samma månad. Den 29:e lades hon in på sjukhus för sin bröstcancer. Efter moderns död bar Kore-eda på skuldkänslor som han försökte bearbeta med Still Walking – en film som, allt tjafs åsido, handlar om att ta vara på tiden med nära och kära.

En kritiker som flera gånger skrivit varmt om Kore-edas verk är Eva af Geijerstam. I sin glödande recension av Still Walking i Dagens Nyheter refererar hon till Ozus Föräldrarna (1953) och delar ut högsta betyg: ”Kore-eda är specialist på att med lätt och omedelbart handlag beröra tunga teman som förlust, svek och minnets krökta speglingar och inordna dem i en precis och betydelsebärande yttre miljö.”

Från och med den 1/12 2021 tillämpar Cinemateket kontroll av vaccinationsbevis.

Läs mer om ”Still Walking” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut