Cinemateket
Det är aldrig för sent

Det är aldrig för sent

Originaltitel: Det är aldrig för sent

Regi: Barbro Boman

Skådespelare: Inga Landgré, Bengt Blomgren, Marianne Aminoff, Gunnar Björnstrand

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Görel ska skiljas. På besök med barnen hos sin mor blickar hon tillbaka på sitt trassliga äktenskap och hur hennes mor och mormor påverkat hennes liv. Ett drama i flera tidslager om komplicerade familjerelationer, med en lysande Inga Landgré i huvudrollen. En av endast två svenska 1950-talsfilmer regisserade av kvinnor.

Görel och Arne ska skiljas. Han startar en firma med en vän för att realisera sina arkitektdrömmar. Hon flyttar med barnen till sin mamma och tänker på sin mors och mormors liv. Båda tänker också på när de träffades – känslorna som de en gång hade. Kanske kan de finna varandra igen?

När Barbro Bomans debutfilm hade premiär var det starkt fokus på att den regisserats av en kvinna. Expressen ondgjorde sig över att hon, utan tanke på publikens intresse, skildrat ”några frusna, osjälvständiga kvinnor, som inte kan lösgöra sig från mödrar och barndomsmiljö”. I Aftonbladet var man oförstående för att hon fått debutera innan hon mognat (trots att Boman varit i filmbranschen sedan 1941). Vänligast var Bengt Idestam-Almquist som skrev att det var en lovande debut, men att det mest originella med henne var att hon inte kavlat upp ärmarna och försökt kopiera en man, utan valt en kvinnlig väg där skilsmässan skildras utan aggressivitet.

Alltsedan digitaliseringen av det svenska filmarvet inleddes 2014 har kvinnliga filmskapare särskilt beaktats vid urvalet. I dag är cirka 20 procent av de filmer som digitalt restaurerats av Filminstitutet regisserade av kvinnor. Andelen kvinnliga upphovspersoner kommer dock att sjunka allteftersom fler och fler filmer restaureras, eftersom det totala antalet svenska långfilmer med kvinnliga regissörer endast är 9 procent. Under 1950-talet producerades 315 långfilmer i Sverige; endast två av dessa regisserades av kvinnor: Mimi Pollaks Rätten att älska (1956) och Barbro Bomans Det är aldrig för sent (1956). Den senare var en av de första filmer som restaurerades digitalt av Filminstitutet.

Utgångsmaterial för digitaliseringen var filmens originalnegativ, som deponerades till Filminstitutets filmarkiv från produktionsbolaget Sandrews i mitten av 1990-talet. I samband med restaureringen visade det sig att en av de 35 mm-kopior som fanns i arkivets samlingar innehöll scener som inte längre fanns kvar i negativet, och dessa användes för att komplettera digitaliseringen av negativet.

Läs mer om ”Det är aldrig för sent” i Svensk Filmdatabas

Skriv ut