Cinemateket
La Vie sur terre

La Vie sur terre

Originaltitel: La Vie sur terre

Regi: Abderrahmane Sissako

Det går inte längre att köpa biljetter till denna föreställning

Inom ramarna för 2000 vu par…, ett tv-projekt där tio personer fick föreställa sig 1900-talets sista dag i sina respektive ursprungsländer, långfilmsdebuterade Timbuktu-regissören Abderrahmane Sissako med denna ”fiktiva dokumentär”. Med sig själv i huvudrollen utforskas den maliska by där hans far växte upp – en sluten plats där moderniteten ännu inte slagit igenom.

På cykel och till fots försöker den Parisbaserade filmskaparen Dramane (ett alter ego för Abderrahmane Sissako, som själv spelar rollen) utforska Sokolo, den maliska by där hans far växte upp. I kontrast till den uppkopplade världens millenniekris verkar tiden stå stilla i byn. Omvärldens enda spår hörs från invånares radioapparater. Med sig själv som berättarröst reflekterar regissören – alltså Dramane, men i förlängningen Sissako – över sitt exilskap. Som uttryckt i filmens PR-material skildras ”utmaningen att göra en film om betydelsen av det tjugoförsta århundradets start för ett folk som ännu kämpar med att träda in i det tjugonde”.

Strax efter födseln i moderns hemland Mauretanien flyttade Sissako till faderns hemland Mali, reste sedan till Moskva för att studera vid Allryska statliga kinematografiska institutet och slog sig därefter till ro i Paris. Han cementerade sin plats som en av den nutida filmens mästare med kritikerfavoriten Timbuktu (2014).

Med hänvisning till litteraturvetaren Edward Said, författaren till den banbrytande boken Orientalism (1978), och dennes tankar om exil och behovet av att finna dess krönikörer, beskrivs Sissako av litteraturvetaren Isabel Balseiro som just exilkrönikör.

“[…] Sissako has established himself as a visual chronicler of exile. His cinema follows the trajectory of those living in one place, be it Europe or Africa, but (mentally) inhabiting an imaginary elsewhere. In the case of Heremakono the movement is from Africa to Europe, in La Vie sur terre from Europe to Africa. His film language, at once poetic and philosophical, gently probes the private recesses of the self. Through minimalist aesthetics Sissako assembles space, light, sound and silence in a manner that invites viewers to grapple with the ambiguities of what at times remains unsaid. Because his characters are psychically anchored in a displaced reality, viewers must be nimble to pursue and trace subtle shifts between geographic locality and mental space.” (1)

(1) Isabel Balseiro, ”Exile and longing in Abderrahmane Sissako’s La Vie sur terre”, Screen 48:4 (2007).

Text: Sebastian Lindvall.

Skriv ut