Filmteknisk vokabulär

Visningsmaterialet är det som projiceras via projektorn i maskinrummet och kan vara analogt eller digitalt.

Nitratfilm. Fram till 1951 producerades nästan all 35 mm-film på nitrat. Nitrat är ett obeständigt material och under ogynnsamma förhållanden är det självförstörande, och det självantänder redan vid 38 grader, med ett explosionsartat brandförlopp som följd.

Acetatfilm. Brandsäker film som kom i början av 1900-talet och successivt tog över som det primära visningsmaterialet. Acetatfilmen har dock visat sig kunna drabbas av en kemisk nedbrytning, så kallat ”vinägersyndrom”, under ogynnsamma förhållanden.

Polyesterfilm. Uppfanns på 1950-talet men togs i bruk i stor skala inom filmindustrin först under 1990-talet. Flexibelt och slitstarkt material (vilket ibland resulterar i att olyckor under visning skadar projektorn snarare än filmen). Känslig för fukt och repas lättare vid visning än acetatfilmen.

DCP (Digital Cinema Package). Modul för uppspelning av digitalt visningsmaterial. Standardiserades 2009 och blev det primära formatet för uppspelning av film på biografer i Sverige 2013. 2K är den vanligaste upplösningen (cirka 2 000 pixlar i horisontellt led). Allt fler filmer visas i 4K-upplösning (cirka 4 000 pixlar i horisontellt led). DCP ger distributören möjlighet att låsa filmen och en digital nyckel krävs för att visa materialet.

Övrigt material. Från och med 1970-talet har en mängd olika videomaterial använts för att spela in eller visa film: U-matic, Betacam, Betacam SP, Digital Betacam (Digibeta), HDCAM, HDCAM SR, DVCAM, mini DV, UHD BR och många fler. Gemensamt för dem är att de är billigare och ofta har lägre upplösning än standardformaten.

Filmformatet är bredden på den analoga filmremsan.

35 mm. Standardformatet för professionell film från 1895 fram till digitaliseringen av filmindustrin. Genom att byta objektiv och bildfönster kan flera bildformat visas.

16 mm. Filmformat som togs fram under 1920-talet, primärt för amatörbruk. Smalare än 35 mm-filmen, vilket gjorde kamerorna lättare och därmed populära för inspelandet av professionella dokumentär-, experiment- och lågbudgetfilmer och filmer inspelade helt utanför studiosystemet. 16 mm-film har bildformatet 1.33:1 medan Super 16 har formatet 1.66:1 då det nyttjar hela ytan på 16 mm-filmen, inklusive platsen för ljudspåret.

70 mm. Filmformat som populäriserades på 1950-talet då filmindustrin under hotet från televisionens genombrott ville skapa upplevelser i biograferna som inte kunde efterapas i hemmet. 70 mm-bilden har en högre upplösning än de övriga formaten, vilket i teorin gör att den kan projiceras mot en större projektionsyta utan att tappa i bildkvalitet. Standardformatet har bildproportionerna 2.20:1, medan det anamorfiska Ultra-Panavision har proportionerna 2.76:1.

Bildformatet är förhållandet mellan filmbildens bredd och höjd.

1.33:1. Stumfilmsformat. Då filmremsan inte innehöll plats för ljud kunde bilden fylla stora delar av remsan.

1.19:1. Movietone. Tidigt ljudfilmsformat. Under några år i slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet skapades filmer tidiga ljudfilmer där ljudspåret placerades intill bilden som därför blev nästan kvadratisk.

1.37:1. Academy Ratio. Standard för Hollywood (och därför för stora delar av världen) från 1932 till vidfilmsformatens ankomst på 1950-talet. Även här är ljudspåret placerat intill bilden men till skillnad från Movietone-formatet maskas bilden i ovan- och underkant, vilket gör bilden något bredare än den är hög.

Under 1950-talet uppstod en rad vidfilmsformat för att konkurrera med tv (som använde sig av 1.33:1).

1.66:1. Europeiskt vidfilmsformat. Trots namnet, utvecklat av Paramount vid 1950-talets början, och blev senare det europeiska standardformatet för vidfilm, där bildens ovan- och underkant maskas för att göra bilden bredare. Även Super 16-negativets bildproportioner.  

1.85:1. Amerikanskt vidfilmsformat som blev standardformat för den maskade vidfilmen i USA från 1950-talets mitt.

Scope. Med Scope-format menas vanligen bildformaten 2.35:1 och 2.39:1. Vid inspelningen komprimeras bilden i sidled med hjälp av en lins, och vid projektion används en lins för att dra ut bilden till korrekta proportioner. Kända Scope-varumärken är CinemaScope och Panavision, men utanför Hollywood finns en uppsjö av varianter som till exempel AgaScope, TohoScope och SovScope.