människor som dansar — Hairspray, John Waters (1988)

Kropp: Fascination och förförelse

Sedan urminnes tider har människan skapat bilder av sig själv. I allt från tiotusentals år gamla grottmålningar, via måleriet och skulpturen till filmkonsten har den mänskliga kroppen varit ett centralt motiv. Inom filmen finns det visserligen lysande exempel på verk helt utan mänsklig närvaro i bild, men de är försvinnande få i jämförelse med alla bilder på människor och deras kroppar. Allt sedan bröderna Lumières från fabriken flyende arbetare har kroppen varit ständigt närvarande på den vita duken, och filmforskaren Mary Ann Doane har argumenterat för att cinefilin inte handlar så mycket om tekniskt-estetiska aspekter, utan kretsar kring kärleken till ”en gest, en kroppsposition, ett ansiktsuttryck eller ett okontrollerat yttrande”.[1] Kanske vi till och med kan påstå att kroppen, och viljan att återge dess rörelser och närvaro, var en av anledningarna till att filmen ens uppfanns. Uppfinnare som Eadweard Muybridge och Étienne-Jules Marey och deras respektive rörelsestudier medelst sekvensfotografering utgjorde två av de sista ”förfilmiska” uppfinningarna ur vilka filmen föddes.

Avbildningar av kroppar har ofta förknippats med ett förevigande, ett ”jag var här”. Filmen, med dess förmåga att fånga och återge ett tidsförlopp (till skillnad från fotografiet), salufördes tidigt som ett botemedel mot dödendå den kunde skildra kroppar i rörelse, och erbjöd en möjlighet att ”se ens käras gester och leenden långt efter deras död”.[2] Filmhistorien markerar tydligt ett ”vi har varit här”, men vilka är dessa vi, hur har vi sett ut, och hur har filmen behandlat de kroppar som betecknat denna närvaro? Filmen och dess mekaniska öga har synliggjort kroppsliga aspekter som varit osynliga för det blotta ögat, och har utforskat kroppens begränsningar och möjligheter. Samtidigt har den gjort kroppen till en skådeplats där fascinationen, begäret och rädslan getts fritt spelrum – kroppar har snubblat, sprungit, dansat, piskats, avklätts och skadats för att underhålla, bilda, tillrättavisa och stilla begär, för att skapa och rasera normer.

I detta tema lyfter vi fram fem filmskapare vars verk uttrycker ett starkt intresse för människans fysikalitet: Mai Zetterling, vars undersökningar av könsnormer och sociala roller var högst fysiska; John Waters, som gränslöst konfronterade våra idéer om skönhet och identitet; Nagisa Oshima, nya vågen-ikonoklasten som vägrade göra skillnad på konst och pornografi; Yvonne Rainer, koreografen som inkorporerade avantgardistisk dans i filmen för att analysera den kvinnliga kroppens samhälleliga position; Carlos Reygadas, vars andligt omtumlande kroppschocker gjort honom till en av 2000-talets främsta filmprovokatörer.

Dessa retrospektiver kompletteras med ytterligare 76 filmer, vilka framför allt visar att kroppen definieras på många olika sätt i olika delar av världen, och ger ytterligare perspektiv på hur kroppen tagit sig uttryck på film. Här återfinns medicinska filmer som med hjälp av röntgenfilm och minimala videokameror synliggjort kroppens svåråtkomliga inre, exploaterande pornografi, sexualundervisningsfilm, feministisk slapstick, muskelmän, parasitära monster, senegalesisk slapstick och mycket annat.

Om vi som filosofen Jean-Louis Schefer betraktar den kinematografiska skildringen av kroppen som ett experiment snarare än enbart en avbildning, öppnar dessa filmer upp för nya tankar om kroppen och filmen.[3]

[1] Mary Ann Doane, The Emergence of Cinematic Time: Modernity, Contingency, The Archive (2002).
[2] Noël Burch, Life to Those Shadows (1990).
[3] Jean-Louis Schefer, L’Homme ordinaire du cinéma (1980).

Publicerad 21 juni 2022

Skriv ut