Porträtt av Jason, Shirley Clarke

Shirley Clarke klippte inte bort en enda ruta i filmen där hon och Carl Lee intervjuar den svarta homosexuella prostituerade Jason, som förgäves väntar på att få uppträda på nattklubb, desperat vill accepteras av den vita världen och som ljuger oavbrutet. Regissören gjorde filmen för att visa att det inte finns någon cinéma vérité: ”Så fort du ställer en fråga har du uttryckt en åsikt.”

Porträtt av Jason börjar ur fokus. När bilden blir skarpare ser vi ansiktet hos en man som ser rakt in i kameran och presenterar sig: ”My name is Jason Holliday”. Han upprepar sig. Han heter Jason Holliday. Tystnad följer. Han tar till orda igen: ”My name is Aaron Payne”.

De 100 minuter som följer är ett närgånget porträtt av en man som det är svårt att få grepp om. En som ger de svar han tror är de rätta. Som hittar på. Ljuger. Till slut vet man inte vad som är sant eller falskt – vem Jason/Aaron egentligen är. Men Shirley Clarkes mästerdrag är att visa att det inte spelar någon roll. Vi lär känna någon som vill bli älskad, accepterad och som är villig att anta olika roller för olika situationer.

Under 1960-talet närmade sig filmarkivet och Cinemateket konst- och experimentsfilmsscenen, bland annat genom samarbeten med Moderna Museet. Många filmare kom på besök till Stockholm, däribland Shirley Clarke som 1968 deponerade den 35 mm-kopia av Porträtt av Jason som hon hade med sig. I början av 2010-talet restaurerade Milestone Film & Video – en amerikansk arthousedistributör – flera av Clarkes filmer, och när turen var kommen till Porträtt av Jason kontaktades Filminstitutets arkiv av Milestone.

Genom åren klippte Clarke om sin film vid ett flertal tillfällen, och det visade sig att filmarkivets kopia var ytterst värdefull, eftersom den framställts från filmens negativ innan regissören redigerade om filmen. Därmed kunde den användas som guide för att återskapa den ursprungliga versionen. Vid restaureringen samarbetade Milestone med Academy Film Archive i Los Angeles, dit arkivets kopia skickades, och den restaurerade versionen av filmen premiärvisades på filmfestivalen i Berlin 2013. Året därpå fick Filminstitutets arkiv en digital visningskopia av den restaurerade versionen som tack.

Utvandrarna, Jan Troell 35 mm

Bonden Karl Oskar, hustrun Kristina och brodern Robert lämnar tillsammans med sina grannar missväxten i Småland för att skapa ett nytt hem i Amerika. Jan Troells filmer efter Vilhelm Mobergs utvandrarsvit tillhör de mest älskade svenska filmerna, sågs av storpublik på biograferna och nominerades till sammanlagt sex Oscarstatyetter.

I mitten av 1800-talet, i Småland, lever många bönder i misär. Bonden Karl Oskar och hans hustru Kristina sliter förgäves med sitt torp. Hans bror Robert är dräng och blir misshandlad av sin husbonde. Kristinas morbror, Danjel, tillåts inte bedriva sin frikyrkliga verksamhet. När Karl Oskars och Kristinas dotter dör, sedan hon av hunger förätit sig på ojäst gröt, bestämmer de sig – tillsammans med Robert, Danjel och hela hans hushåll – för att emigrera till Amerika. Där kan de bygga ett nytt hem, långt bort från storbönderna, länsmännen och prästerna i Småland. I Amerika försöker de skapa sig ett nytt hem, men tvingas också bli nya människor och försaka det förflutna och det gamla sättet att vara. Det är inte mycket i det nya landet som påminner om Sverige, även om äpplena smakar likadant.

Vilhelm Mobergs svit om Karl Oskars och Kristinas emigration till Amerika hör till de mest kända och populära böckerna i den svenska litteraturhistorien. Många hade drömt om att filmatisera sviten, men Moberg var ovillig och gav med sig först efter att ha sett Troells Här har du ditt liv (1966). Troell är förlagan trogen, men filmerna lämnar mycket osagt och ofilmat. Beslutet att emigrera kommer efter en poetisk skildring av en bäck, inte genom en uppvisning av misären. Troells filmer är också en kollektiv berättelse, där ingen riktigt har huvudrollen. Det blir en berättelse om inte bara just dessa smålänningar, utan om alla svenskar.

Filmerna fick ett blandat mottagande. Expressens Lasse Bergström skrev att skildringen av trygghet, längtan och dröm var en spegling av Mobergs epos. Andra såg tablåartade, historielösa filmer som riktade sig till den stora massan. Den inhemska publiken älskade dock filmerna, som hör till de mest sedda på biograf i Sverige.

Amerikanska kritiker var mer imponerade. De såg en berättelse om Amerika, inte om Sverige. En berättelse om deras förfäder som kommit till Amerika och gradvis förlorat kontakten med sitt ursprung. I New York Times kallades Utvandrarna för ”en av de ytterligt få autentiska amerikanska tragedierna”.

Text: Danial Brännström.

Hågkomster från en resa till Litauen, Mekas 16 mm

Dagboksfilmskaparen Jonas Mekas livsverk är till stor del en skildring av ett liv i exil. Hågkomster från en resa till Litauen är en film som explicit handlar om filmskaparens förhållande till sitt hemland, Litauen, och är filmad i samband med den första resan han gjorde dit efter att ha flytt därifrån nästan trettio år tidigare.

Jonas Mekas kom till USA 1949, fem år efter att han flytt från sin hemby och därefter bland annat tillbringat ett år i Nazitysklands arbetsläger. Han började att filma kort efter sin ankomst till New York. I både filmer och samtal återkommer Mekas ofta till sitt eget exilskap, och han har även beskrivit hur en vilja att filma delvis berodde på en besvikelse över skildringen av tvångsförflyttade i Fred Zinnemanns Det dagas (1948). (1)

Hågkomster från en resa till Litauen är kanske den av Mekas filmer som tydligast skildrar den rotlöshet och det främmandeskap som exilen för med sig. Filmen är indelad i tre delar, varav den första utgörs av bilder som han själv fotograferade under hans första år i USA och som i huvudsak svartvita bilder skildrar livet i Brooklyn. Den andra, som även är den längsta delen, skildrar titelns resa till Litauen och Semeniškiai, den by där Mekas växte upp i och som han inte återvänt till sedan han var tvungen att lämna den 27 år tidigare. Den avslutande delen skildrar en resa vidare till Hamburg och sedermera till Wien.

Liksom de flesta av Mekas filmer består Hågkomster av en resa till Litauen av korta sekvenser, ibland bara enstaka stillbilder från en vardag, ackompanjerade av Mekas berättarröst. Men där många av Mekas filmer har en relativt munter ton finns här en mörkare melankoli, som mycket väl kan ha att göra med Mekas erfarenhet av att tvingas bort från sitt hem - något Mekas själv kommenterat med följande ord:

”Men att tvingas fly från sitt land är inte samma sak som att lämna det för att söka lyckan eller äventyr. En äventyrare kan alltid återvända hem; en exilerad kan det inte. Så jag beslöt att kulturen skulle bli mitt hem. Men ju djupare ner i kulturen jag hamnade, desto mer förvirrad blev jag. Jag behövde något mer verkligt, och sade till mig själv: ”Från och med nu kommer filmen att vara mitt hem.” Men en exilerad kommer aldrig att vara hemma. Jag kommer alltid att vara delad.” (2)

(1) Jonas Mekas i samtal med Scott MacDonald, Jonas Mekas (2008). (2) Jonas Mekas i samtal med Peter Bogdanovich, Interview Magazine, 26 oktober, 2015.

Text: Stefan Ramstedt.

Kvinnan Eva, Preston Sturges

Slug guldgräverska försöker förföra försynt son till bryggerimagnat ombord oceanångare på väg till USA. Med regi, manus och skådespelare i toppklass är Preston Sturges klassiska screwballkomedi ett av de främsta exemplen på den amerikanska drömfabrikens hantverksskicklighet.

Den försynta Charles är på väg hem från Amazonas där han studerat exotiska ormar under ett år. Ombord en oceanångare tävlar de unga kvinnorna om hans uppmärksamhet, då han tack vare sin fars bryggeriimperium är ett sannerligen gott parti. Den som vinner Charles uppmärksamheten är bedragerskan och guldgräverskan Jean, även hon på väg tillbaka till USA i sällskap med sin kompanjon/pappa.

Kvinnan Eva slutar precis som man förväntar sig, som det så ofta gör i romantiska komedier från Hollywood. Men likväl har den ända sedan den gjordes ansett som en höjdpunkt i Hollywoods historia. En kvick, rolig och underfundig film som utnyttjar hela drömfabrikens talangpool.

Filmen är löst baserad på en novell av Monckton Hoffe, som så småningom även Oscarnominerades i kategorin Bästa berättelse (föregångare till Bästa originalmanus). Det var däremot filmens regissör Preston Sturges som stod för själva adaptionen till filmmanus (som censuren hade en hel del åsikter om – bland annat för ”den definitiva antydan om en sexaffär mellan dina två huvudrollsinnehavare”). Filmstjärnorna Barbara Stanwyck och Henry Fonda spelar huvudrollerna. Framstående karaktärskådespelare som Charles Coburn och Eugene Pallette syns i biroller, liksom en lång skådespelare ur den birollsensemble som Sturges brukade använda i sina filmer.

Filmen är vald av Linn Lönroth, doktorand i filmvetenskap vid Stockholms universitet. Hennes avhandlingsprojekt är en historisk studie om birollsskådespelare i Hollywood under 1930- och 40-talet. Projektet undersöker bland annat skådespelarnas arbetssituation, på vilka sätt de marknadsfördes av sina filmbolag samt hur det växte fram en livlig kulturdebatt i USA kring deras insatser i filmen. Ett kapitel fokuserar dessutom på Preston Sturges återkommande birollssällskap: ”The Preston Sturges Stock Company”.

Text: Danial Brännström.

Nénette och Boni, Claire Denis 35 mm

Stormigt syskonpar återförenas när gravida Nénette flyr sin småkriminella pappas grepp och tar sig till Marseille och storebrodern Boni som är mer intresserad av sexfantasier än familjerelationer. Ohämmat sensuellt, metafysiskt och libidinöst drama som belönades med Guldleoparden för bästa film vid Locarnos filmfestival.

Nénette och Boni inleds med att en vit fifflare instruerar svarta invandrare hur de ska kränga falska telefonkort. Den skeva maktrelationen återkommer i Claire Denis filmer, men här fyller prologen en vagare, mer symbolisk roll. Utan tydlig återkoppling återkommer telefonkortet bara i bakgrunden – en fond för det osynliga nät av kommunikationssvårigheter och utnyttjande som ligger till grund för filmens familjesplittringar.

Titelduon spelas av Alice Houri och Grégoire Colin, som två år tidigare spelat syskon i Denis tv-film U.S. Go Home (1994). Även om tv-filmen utspelar sig på 1960-talet och syskonen hade andra namn, är likheterna tillräckliga för att filmvetaren Catherine Wheatley ska beskriva den som en "syskonorienterad diptyk". För Denis handlade det främst om att återförenas med skådespelarna: ”Jag kände att jag bara precis upptäckt dem i U.S. Go Home.”

I U.S. Go Home ville Houris rollfigur ha sex, i Nénette och Boni ställs hon inför konsekvenserna av en oönskad graviditet. Medan systern brottas med verkligheten är brodern fast i sexfantasiernas värld. Särskilt upptas hans drömmar av en kvinnlig konditor som bakar så sensuellt att bakverken påminner om kroppsdelar som får erotisk massage.

När Boni väl får chansen att fika med sin drömtjej börjar hon prata om feromoner, doftämnet som överförs mellan individer. Filmvetaren Judith Mayne menar att det är en scen som ”vackert sammanfattar filmens upptagenhet av flöde – med vatten, med rörelse, med förvandling”.

Den brittiska gruppen Tindersticks gjorde här sitt första soundtrack för Denis. Musiken bidrar till det där flödet, som tänjer på gränsen mellan dröm och verklighet. En medveten otydlighet som sedan dess bara har blivit mer framträdande i Denis konstnärskap.

Mord, lilla vän, Stig Olin 35 mm

Reporter får i uppdrag att nysta i ett underligt fall där en av herrsällskapet Sjöbjörnarnas medlemmar omkommit i en båtexplosion. Med rapp dialog, lustigt persongalleri och fin känsla för Stockholms stadsvyer berättar Stig Olin, som också spelar huvudrollen, en mordhistoria som tar sig friheten att vara mer komisk än spännande.

En man kommer in på en kvällstidningsredaktion och ber en reporter att leta reda på en försvunnen kvinna. Reportern behöver inte göra mer än att lämna redaktionen och bege sig mot kvinnans hem förrän han finner hennes kropp nedanför våningshusets öppna fönster. Jakten för honom senare vidare genom Stockholms snöslaskiga gator, dess skärgård samt till Paris.

Stig Olins Mord, lilla vän bygger på Anders Jonasons roman Mord med mera (1953). I flera anmälningar diskuteras förlagan och de flesta av recensenternas invändningar går att koppla till filmatiseringens problematik. ”Man kan läsa om en spårhund som förflyttar sig från ena jaktmarken till den andra ? men att på film se honom ränna gata upp och gata ner, upp i portgångar och in genom dörrar är en smula tröttande”, skrev Aftonbladets Lasse Bergström.Bengt Idestam-Almquist, under signaturen Robin Hood, var inne på samma spår:

”På bio vill man se. Det blir monotont när bilderna inte visar annat än Olin springande i trappor, öppnande dörrar – som egendomligt ofta är olåsta – utfrågande folk. Handlingen förs framåt genom dialogen. Då och då råkar Olin på lik – döda personer som man inte sett dö. Då och då får han ett slag i huvudet av någon mystisk individ ? som biobesökaren inte ser. Biobesökaren ser praktiskt taget ingenting annat än otaliga fåtöljer, som Olin sitter i, ätande äpplen.”

Till filmens försvar kan sägas att den inte tycks ha ambitionen att skapa spänning, utan att i stället roa genom dess rappa dialog och lediga skådespel ? något som kräver att publiken ser skådespelarna och hör vad de säger. Både Stig Olin, i sin egen regi, och Inga Landgré gör därtill några av de trevligaste och mest okonstlade av sina rollprestationer i denna film.

Filmkritikern Manny Farber utsåg en gång en narrativt och dramatiskt obetydlig sekvens i Howard Hawks Utpressning (1946) som den bästa sekvensen i den amerikanska filmhistorien. Även om Mord, lilla vän inte kan mätas med Hawks film, delar de just den kvaliteten som Farber lyfte fram.

Text: Stefan Ramstedt.

Notorious!, Alfred Hitchcock 35 mm

Cary Grants spion skickar Ingrid Bergmans försupna halvtyska till Rio för att röja hämndlystna kvarlevor från en nazikoncern. Något som är tänkt att ske genom att hon ska charmera en gammal vän till sin far. Åtrå och stolthet i erotiskt laddad spion-noir som François Truffaut ansåg vara själva ”kvintessensen av Hitchcock”.

Lätt alkoholiserade Alicia Huberman (Ingrid Bergman) är dotter till en amerikansk nazistspion som döms för förräderi. Hon söks upp av Cary Grants rappkäftade regeringsagent T.R. Devlin som vill leja henne för att spionera på hennes fars nazistvänner i Rio de Janeiro. Förföljd av såväl amerikansk polis som media övertalas Alicia att följa med. En stark förälskelse uppstår mellan paret, men också tvivel över om känslorna verkligen är äkta. I Rio stöter Alicia medvetet ihop med eleganta societetslejonenet Alexander Sebastian som tidigare haft känslor för henne, och snart är de gifta. Spionuppdraget sker nu på plats i hennes eget hem, vilket visar sig både effektivt och farligt.

Notorious! är den andra filmatiseringen av John Taintor Footes novell The Song of the Dragon från 1921 (den första var den numera förlorade Havets väktare från 1927) och anses vara en av Alfred Hitchcocks bästa filmer. Regissören François Truffaut såg filmen som ”kvintessensen av Hitchcock”, då regissören uppnått ”maximal effekt med ett minimum av material”. Detta baseras på att alla scener koncentreras kring två föremål – nyckeln och den falska vinflaskan – och att den emotionella intrigen är världens enklaste: två män som är förälskade i samma kvinna.

Filmens varaktiga kyss mellan huvudpersonerna är vida omtalad. I sin självbiografi berättar Bergman hur de bar sig åt för att kringgå Hollywoods stränga censurlagar:

”En kyss fick vara i tre sekunder. Vi bara kysste varandra och pratade, lutade oss åt sidan och kysstes igen. Sedan kom telefonen emellan, så vi flyttade oss till andra sidan av telefonen. Det var en kyss som pågick av och till men censorerna kunde inte ingripa, för vi kysstes aldrig längre än tre sekunder i sträck. Vi gjorde annat också – kysste varandras öron, varandras kinder, så att kyssen verkade ändlös. Den blev en sensation i Hollywood.” (1)

(1) Ingrid Bergman och Alan Burgess, Ingrid Bergman – Mitt liv (1980)

Text: Tora Berg.

Beau travail, Claire Denis

Kroppsligt och homoerotiskt när svartsjuka bryter ut bland barbröstade främlingslegionärer som stationerats i Djibouti, där rutiner ruckas av en ny rekryts ankomst. Mångbottnade Beau travail ses av många som Claire Denis mästerverk och kvalade 2012 in på både kritikernas och regissörernas topplistor när filmtidskriften Sight & Sound presenterade tidernas 100 bästa filmer.

Som en del av sin självrannsakande skildring av Frankrikes koloniala historia vände sig filmskaparen Claire Denis denna gång mot Främlingslegionen, som etablerades 1831 av Frankrikes armé – då främst för frivilliga utlänningar. Det var en riktad satsning för att skydda och expandera det franska kolonialimperiet.

Den historiska aspekten går rätt obemärkt förbi i Beau travail, mer än i form av den rent visuella kontrasten mellan de halvnakenbrottande vita männen och miljön som uppenbarligen inte är deras naturliga habitat.

Stationerade i Tadjouraviken, i östafrikanska Djibouti, lever dessa män i en hypermaskulin miljö. I vanlig ordning ruckar Denis på rådande ordning med ett suggestivt svartsjukedrama som tar sig fysiska uttryck. ”Galoup säger att han är ’otränad för civilt liv’. När jag kom till Frankrike efter att ha bott i Afrika kände jag mig otränad för livet!”, berättar Denis i en intervju i Sight & Sound.

Filmen är löst baserad på Herman Melvilles kortroman Billy Budd, förmärsgast, postumt utgiven 1924, om en stilig sjöman som förtrollar sin omgivning så pass att han blir en måltavla. Denis berättelse är strukturerad som en återblick, med gott om inslag av abstrakt filmpoesi. ”Vi skrev två manus. Det första kallades ’Galoups anteckningsbok’, vilket var hans dagbok, hans memoarer. Därifrån började vi konstruerade filmen som dess kontrapunkt”, förklarar Denis i ovan nämnda intervju.

Det går knappt att skriva om Beau travail utan att nämna den fantastiska slutscenen: en enda lång tagning där en pråligt uppklädd Denis Lavant avfyrar en euforisk dans till Coronas eurodisco-hit ”The Rhythm of the Night”. Hans rollfigur har då sparkats från det militära liv som han byggt hela sin identitet kring.

”Är han död? Är han fri? Är det en dröm? Ett genialiskt och oväntat slut på en mästerlig film som osar av instängda känslor och homoerotik”, menade filmskaparen Mia Engberg när kulturtidskriften FLM frågade svenska filmare om deras favoritslut.

Nybyggarna, Jan Troell 35 mm

Bonden Karl Oskar, hustrun Kristina och brodern Robert lämnar tillsammans med sina grannar missväxten i Småland för att skapa ett nytt hem i Amerika. Jan Troells filmer efter Vilhelm Mobergs utvandrarsvit tillhör de mest älskade svenska filmerna, sågs av storpublik på biograferna och nominerades till sammanlagt sex Oscarstatyetter.

I mitten av 1800-talet, i Småland, lever många bönder i misär. Bonden Karl Oskar och hans hustru Kristina sliter förgäves med sitt torp. Hans bror Robert är dräng och blir misshandlad av sin husbonde. Kristinas morbror, Danjel, tillåts inte bedriva sin frikyrkliga verksamhet. När Karl Oskars och Kristinas dotter dör, sedan hon av hunger förätit sig på ojäst gröt, bestämmer de sig – tillsammans med Robert, Danjel och hela hans hushåll – för att emigrera till Amerika. Där kan de bygga ett nytt hem, långt bort från storbönderna, länsmännen och prästerna i Småland. I Amerika försöker de skapa sig ett nytt hem, men tvingas också bli nya människor och försaka det förflutna och det gamla sättet att vara. Det är inte mycket i det nya landet som påminner om Sverige, även om äpplena smakar likadant.

Vilhelm Mobergs svit om Karl Oskars och Kristinas emigration till Amerika hör till de mest kända och populära böckerna i den svenska litteraturhistorien. Många hade drömt om att filmatisera sviten, men Moberg var ovillig och gav med sig först efter att ha sett Troells Här har du ditt liv (1966). Troell är förlagan trogen, men filmerna lämnar mycket osagt och ofilmat. Beslutet att emigrera kommer efter en poetisk skildring av en bäck, inte genom en uppvisning av misären. Troells filmer är också en kollektiv berättelse, där ingen riktigt har huvudrollen. Det blir en berättelse om inte bara just dessa smålänningar, utan om alla svenskar.

Filmerna fick ett blandat mottagande. Expressens Lasse Bergström skrev att skildringen av trygghet, längtan och dröm var en spegling av Mobergs epos. Andra såg tablåartade, historielösa filmer som riktade sig till den stora massan. Den inhemska publiken älskade dock filmerna, som hör till de mest sedda på biograf i Sverige.

Amerikanska kritiker var mer imponerade. De såg en berättelse om Amerika, inte om Sverige. En berättelse om deras förfäder som kommit till Amerika och gradvis förlorat kontakten med sitt ursprung. I New York Times kallades Utvandrarna för ”en av de ytterligt få autentiska amerikanska tragedierna”.

Text: Danial Brännström.

En djungelsaga, Arne Sucksdorff 35 mm

En indisk by hotas av en vild leopard och byborna ger sig ut på jakt för att döda den. Arne Sucksdorffs skildring av de oegoistiska byborna, vänlig men exotiserande, med musik av Ravi Shankar och bländande färganvändning, fick kritikerna att utropa den som ett mästerverk. Filmen, som var den dyraste filmen någonsin i Sverige, visas i restaurerat skick.

Bland invånarna i en lite indisk by, befolkat av muriafolket, växer rädslan för den leopard som stryker omkring och attackerar boskapen. Efter att ha misslyckats fånga den ger sig en grupp in i djungeln på jakt efter den.

Om Arne Sucksdorff är mest känd för sina tidiga naturdokumentärer med fiktiva inslag väljer han i En djungelsaga, en fiktionsfilm med dokumentära inslag, att vända på mixen. 1953 reste han till Indien för att spela in den korta dokumentären Vinden och floden och precis som Jean Renoir, Roberto Rossellini och Louis Malle förälskade han sig i Indien och återkom för att filma mer.

Samtidens kritiker var överväldigade av filmen och öste superlativ över den. Den enkla berättelsen, färgerna och personporträtten fick dem att jämföra Sucksdorff med självaste Walt Disney. Skildringen av muriafolket är dock med dagens ögon mer problematisk – Sucksdorff visar upp dem som ett enkelt, naivt folk i samklang med naturen. Även om det är med en vänlig ton och stundtals direkt beundrande är det likväl exotiserande.

En djungelsaga var den första film som spelades in i AgaScope-formatet, en svensk version av CinemaScope med samma breda bildformat på visningskopiorna (2.35:1). Filmen tog 18 månader att spela in, och allt efterarbete gjordes på Technicolor-laboratoriet i London. Originalnegativet till filmen deponerades till Filminstitutets arkivsamlingar 1997, men visade sig vara nedklippt och nästan 15 minuter kortare än filmens ursprungliga längd. Men vid samma tillfälle deponerades också tre kompletta svartvita separationsmastrar (ett vardera för varje komplementfärg: cyan, gul och magenta) som framställts på laboratoriet i London på 1950-talet. Genom att upprepa Technicolor-processen tog Filminstitutet 1999 fram ett nytt duplikatnegativ i färg, från vilket denna kopia är gjord. Kopian inleds med en fyra minuter lång speakersekvens utan bild, där regissören Sucksdorff berättar om filmen.