Cinemateket

Program våren 2026: Tema Svenska bilder

I över ett sekel har filmen både idealiserat och ifrågasatt bilden av Sverige. Den har format minnen av folkhemmet, den sexuella frigörelsen och svensk förträfflighet. Våren 2026 vill Cinemateket väcka nyfikenhet och öppna upp för samtal om hur filmen kan spegla ett land.

Filmer
Teman

Svenska synden - En vågad våg

Från moralpanik till kultstatus - den svenska synden blev ett internationellt fenomen som skakade censurmyndigheter och biopublik världen över. Runt tiden som Arne Mattsson och Ingmar Bergman klädde av svensk film inför världspublik på 1950-talet kom Sverige att ses som ett syndens epicentrum. Varför väckte våra filmer sådan fascination och fruktan världen över? Protester, rättsfall, beslagtagna filmrullar. Den svenska synden gav upphov till rabalder, inte minst i USA och England där de blågulas liberala sex- och kroppspolitik väckte upprördhet hos såväl lagens långa arm som oroliga medborgare. Ingmar Bergman må för de flesta vara förknippad med filmens finrum, men när Sommaren med Monika (1953) köptes upp för amerikansk distribution stod sena drive-in-visningar i fokus snarare än arthousebiografer. Hösten 1955 distribuerade snaskentreprenören Kroger Babb filmen som exploitation under titeln Monika, the Story of a Bad Girl - givetvis i nedklippt version, för att verkligen betona de avklädda godbitarna. Tidigare samma år publicerades ett alarmistiskt resereportage i amerikanska Time, vars oroliga världsreporter Joe David Brown tog pulsen på ett land i moraliskt förfall. Under rubriken "Sin & Sweden" (25/4, 1955) kunde man läsa om dryga 27 000 ogifta mödrar, bastarder motsvarande tio procent av alla födda barn, lagliga aborter, preventivmedel och sexualupplysning i skolan. Vad spetsar de mellanmjölken med för syndarrus där uppe i norr? Den frisinnade attityden uttrycktes även på vita duken. Några år innan Sommaren med Monika sågs Ulla Jacobssons nakna bröst i Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951), som förutom att bli en världskänd skandalsuccé fick sitt konstnärliga erkännande med Guldbjörnsvinst på Berlins filmfestival. Sextiotalet blev än syndigare med Vilgot Sjömans dramadokumentära Nyfiken-filmer, där Lena Nyman sågs naken och liggpigg ihop med Börje Ahlstedt. "En av de viktigaste filmer jag sett i mitt liv", sade författaren Norman Mailer om den första av de två. Ryktet "där borta" cementerades när filmen stämplades som pornografi och belades med visningsförbud i Massachusetts. Efter en visning på Symphony Cinemas på Huntington Avenue i Boston fick biografen besök av farbror blå som beslagtog filmrullarna. Redan på 1910-talet visades sexualupplysningsfilmer i Sverige, menar Elisabet Björklund, lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, i en text för Svensk Filmdatabas (oktober 2019). Men något kioskvältarmaterial blev det inte förrän Torgny Wickmans Ur kärlekens språk (1969). Runt 30 000 Londonbor ska ha demonstrerat mot filmens brittiska premiär. Här hemma förekom plakat med texten "Sverige - mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år". Gjordes verkligen Ur kärlekens språk och dess uppföljare med uppriktiga avsikter att sprida information? Ett öga på framtida samarbeten mellan Torgny Wickman och producenten Inge Ivarson antyder annat. Såväl kortfilmen Drömsex i 3-D (1972) som fullängdaren Ta mej i dalen (1977) producerades efter att lagen mot sårande av tukt och sedlighet upphävdes 1971 (vilket i praktiken innebar legaliseringen av pornografi). Något mildare än dessa är Wickmans Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973), med självaste Stellan Skarsgård som psykologistudent som kärar ner sig i Christina Lindberg - den kanske främsta ikonen för svensk synd och numera världskänd i kultkretsar som den ögonlappsbärande hämnerskan i Tarantinohyllade Thriller - en grym film (1973). Att just Thriller försågs med oblyga inklippsbilder på faktisk penetration, gjorda med stand-ins, säger något om sjuttiotalets gränsförskjutning. Somliga lär reagera på att Bo Arne Vibenius kultklassiker ens ingår i denna retrospektiv, men nog kan den betraktas som symptomatisk för tidsandan. Måhända att Thriller inte är en svensk synd-film, men hade den ens existerat utan denna vågade våg? Steget mellan en Bergman och en Wickman kan tyckas långt, men båda har onekligen bidragit till filmfloran som planterade ett "internationellt begrepp för Sveriges liberala och naturliga syn på sexualitet och nakenhet". Just så löd motiveringen när den svenska synden skickades in som förslag till Sveriges kulturkanon. Begreppet klarade sig inte hela vägen till det sista urvalet. Var det en fråga om utrymme? Eller är det än idag svårt att hantera den svenska syndens dubbelhet? Balansgången mellan det frisinnade och det exploaterande, det progressiva och det problematiska. Inom kristendomen talar man om att tvätta bort sina synder, som om de vore skamliga. Men den svenska synden? Den är något att vara stolt över.

Sverige älskar - I nöd och (o)lust

Kärlek och romanser - lyckliga såväl som olyckliga - är bland de mest förekommande ämnena på film. Till och med i skräckfilm brukar kärleken spira på ett hörn. William Heises The Kiss från 1896 brukar benämnas som den första kärleksskildringen på vita duken. Filmen är blott 18 sekunder lång och visar en enkel knappt-på-munnen-puss, men väckte stor uppståndelse. För tiden var sådana pikanta ömhetsuttryck ovanliga i offentligheten och denna lilla film blev banbrytande för hela branschen. Kärleken har självklart också alltid haft en självklar plats i svensk film. Från de tidiga stumfilmerna till dagens moderna produktioner har romantiken utvecklats och speglat samhällets förändringar. Redan 1910, när man på allvar började spela in spelfilm i Sverige gör man inte bara en utan två olika versioner av det romantiska folklustspelet Wermlenningarne (1846) - Fredrik August Dahlgrens saga om rikemanssonen Erik som tvingas in i en konvenansförlovning, trots att han älskar en annan. Under de kommande femtio åren filmades kärleksdramat ytterligare tre gånger, alla med tydliga spår av sin samtid. Josef Fares Jalla! Jalla! (2000) utgår från en liknande premiss som Dahlgrens lustspel men bär i övrigt få likheter med verket och dess filmatiseringar. Det hann hända mycket på de 90 år som passerade mellan Värmlänningarne (1910) och Jalla! Jalla!. Inte minst juridiskt. Den förstnämnda såväl som den tio år yngre Erotikon (1920) hade premiär i en tid då kvinnor inte hade rösträtt i Sverige och gifta kvinnor fortfarande stod under sina makars förmyndarskap. Erotikons förvånansvärt liberala inställning till äktenskapet påverkade dock såväl internationella filmskapare som Ernst Lubitsch som gifta svenska kvinnor, som genom Stillers film fick upp ögonen för en alternativ vardag. På samma sätt gjorde Ester Bergsmarks Nånting måste gå sönder (2014) - en film av och med transpersoner - avtryck i filmhistorien, och gav synlighet till en grupp som länge saknat den. Bergsmarks film hade förmodligen inte varit möjlig att göra ett par decennier tidigare och i många länder är den tyvärr fortfarande svår att göra. För inte bara tid utan också geografi påverkar bilden av den filmiska förälskelsen. Nationella skillnader, såväl juridiska som religiösa och traditionella, sätter i stort sett alltid avtryck på den romantiska filmens dramaturgi. I Hollywoodfilmen är det inte sällan ett bröllop som står som mål i det svärmiska dramats tredje akt. I svensk filmografi innebär en fulländad tvåenighetsfinal inte lika ofta en vigsel. I alla fall inte de senaste decennierna. Under efterkrigstiden har antalet vigslar per år minskat betydligt i Sverige. Under mitten av 1960-talet började det bli acceptabelt att bo ihop och till och med ha barn tillsammans utan att vara gifta. Idag är det få i Sverige som höjer på ögonbrynen över ogifta föräldrar eller älskande sambos. Rådande (o)äktenskapliga normer ger självklart efterklang i den inhemska filmproduktionen. Men, lika härligt som det är att vara kär lika smärtsamt är det när kärleken tar slut. Trots att över åttio procent av svenskarna enligt undersökningar verkar tro på evig kärlek stiger separations- och skilsmässofrekvensen i stort (de senaste åren har den dock stannat av, mycket på grund av en sämre ekonomi). Acceptansen kring skilsmässor har i Sverige generellt länge varit hög, och sedan lagen om sambeskattning avskaffades i början av 1970-talet har de ekonomiska incitamenten för att stanna i ett knackigt äktenskap blivit färre. I och med lagens upphävande ökade antal skilsmässor i Sverige explosionsartat. Under samma era slog Ingmar Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap (1973) ner som en bomb, inte bara i Sverige utan också i omvärlden, och gav ett uppsving för familjerådgivning och skilsmässor i alla länder där den visades. Flera filmskapare lät sig också inspireras av Bergmans verk och skapade egna versioner av tv-serien/filmen, alla med sin egen nationella prägel. I svensk filmhistoria står kärlek och kärlekslöshet ofta i centrum. Från Bergmans ångestladdade relationer till de varma och humoristiska skildringarna i filmer som Jalla! Jalla! och Sjunde himlen (1956). Filmerna berättar om passion och längtan, men framförallt om de vardagliga små ögonblick som gör kärleken så rörande och mänsklig. Svensk film har, och kommer alltid att utforska kärlekens alla nyanser och visar att den, precis som i livet, är lika vacker som komplicerad.

Jane Campion - De tystas röst

"Folk säger att filmskapande inte kan bota cancer. Jag håller inte med; filmskapande är botemedlet. Det ger en skäl att leva." I mer än fyra decennier har nyzeeländska Jane Campion vänt uppochned på förväntningar; om rebeller och outsiders, om kvinnlig sexualitet och gett röster till de som allt för ofta saknat en. https://www.filminstitutet.se/sv/se-och-samtala-om-film/cinemateket-stockholm/cinemateket-vt-2026-svenska-bilder/jane-campion/Läs mer om Jane Campion.

Images of Sweden - I andras ögon

Hur ser Sverige och svenskarna ut när omvärlden får bestämma? Det är en fråga att ta med sig in i serien "Images of Sweden" där Cinemateket visar ett brokigt urval av filmer som på ett eller annat sätt visar upp ett Sverige sett med internationella ögon. "Norden var en väldigt viktig del av historien, Stockholm är en egen rollfigur. Direkt när vi kom hit och började rekognosera insåg vi hur viktigt det var att inte byta ut miljön. Det var här fiktionen föddes och det var här vi skulle spela in." När David Fincher valde att filma Stieg Larssons bästsäljare Män som hatar kvinnor (2005), The Girl with the Dragon Tattoo (2011), tvekade han inte. De svenska miljöerna skulle vara kvar och befolkas med internationella filmstjärnor. Resultatet är biffigare än Niels Arden Oplevs svenska version från 2009 där Michael Nykvist och Noomi Rapace har huvudrollerna. Att det uppstår viss komik när Daniel Craig och Rooney Mara försöker uttalar svenska orter och namn får läggas till bonuskontot. Anthony Asquiths valde också att förlägga sitt drama Två levande och en död (1961) till svenska breddgrader. Men knappast för att miljön var oumbärlig för handlingen. Filmen är visserligen baserad på norrmannen Sigurd Christiansen roman To levende og en død (1931), inspelad i Stockholm och Västervik med Gunnar Fischer som fotograf, Lorens Marmstedt som produktionsledare och Alf Kjellin i en huvudroll, men den Patrick McGoohan-ledda moralgåtan är i huvudsak en brittisk historia. Inte ens Isa Quensel som högljudd fransyska eller den lilla detaljen att i stort sett alla rollfigurer har svenskklingande namn lyckas rucka på den känslan. Mer brittiskt blir det när Victor Saville låter ett neutralt Stockholm vara navet i sin romantiska agentsnurr Spioncentral Stockholm (1937). Vivien Leigh, några år innan hon blev internationell storstjärna i Borta med vinden(1939), smugglar hemlig information i klänningsveck och förälskar sig i tyske filmstjärnan Conrad Veidt känd från bland annat Dr. Caligaris kabinett (1920), Casablanca (1942) och skräckklassikern Orlacs händer (1924). Stockholm är kanske den stad som syns mest i internationella filmer. Till och med i animerad form. Tycker du att du känner igen dig i Hayao Miyazakis Kikis Expressbud och den fiktiva staden Koriko, så beror det antagligen på att den till stora delar är utformad efter Gamla stan i Stockholm och Visby på Gotland. Han besökte städerna i samband med att han ville få Astrid Lindgrens godkännande att göra en animerad version av Pippi Långstrump och tog starka intryck av vad han såg. Tyvärr har det inte blivit någon Pippi-film för Miyazaki, Kikis Expressbud (1989) är förmodligen det närmaste vi kommer. Om vi inte räknar med sonen Goro Miyazakis tv-serieversion av Ronja Rövardotter då förstås. I Torbjörn Axelmans surrealistiska samtalstripp Må vårt hus förskonas från tigrar (1975) möter vi ett Gotland som skiljer sig från det som Miyazaki upplevde. Axelman bjuder in den amerikanske artisten Lee Hazlewood till sin stuga i Själsö strax norr om Visby. De pratar om livet och låter sig uppslukas av nostalgiska återblickar samtidigt som den synska Fedra frammanar andar vid bordet. Regissören beskriver själv filmen bäst med orden "Det här är något annat. Något helt annat". Vi visar även deras hårdkokta samarbete Smoke (1971) i en nyrestaurerad version där Lee Hazlewood spelar exilamerikan i Sverige som hamnar i våldsamt trubbel. Danska tonårsromansen Vill du se min snygga navel? (1978) är betydligt mer finstämd. Claus är förtjust i klasskamraten Lene och en klassresa till ett Småland befolkat av kufar, raggare och älgjägare blir hans chans att komma henne lite närmare. Søren Kragh-Jacobsens regidebut fångar känslan av första kärleken med all den blandning av osäkerhet och lycka som den innebär. I irländska När Finbar försvann (1996) tar regissören Sue Clayton Sverigeresan längre norrut och möter såväl renar som hembränt och tango. När den amerikanska författaren och debattören Susan Sontag var på besök våren 1968 fick hon ett erbjudande av Sandrew att göra en film i Sverige. Hon tackade ja och bara några månader senare drog inspelningen av Duett för kannibaler (1968) igång. En regidebut som följde tätt inpå att hennes essäsamling Konst och antikonst (1966), som i original har den tydligare titeln Against interpretation, släppts. Filmen bjuder på Lars Ekborg, Gösta Ekman, Adriana Asti och Agneta Ekmanner i en smått surrealistisk makt- och relationsdans. Kanske inte uppe i de nivåer som några av de filmer som Sontag tydligt låtit sig inspireras av, men ett tidsdokument och en mörk syrlighet som heter duga. Hon har sammanfattat sina erfarenheter från sin tid i Sverige i essän A letter from Sweden (1969) där hon bland annat konstaterar "Sverige är det enda land jag känner till där misantropi är en respektabel attityd, en som människor ofta bekänner sig till (hur djupt de menar det är en annan sak) och uttrycker sympati för." Serien Images of Sweden bjuder på en mosaik av bilder från ett Sverige sett ur en lite annan synvinkel.

Svenskt vemod - Ljusa nätter och vintermörker

Det svenska vemodet märks i litteratur, musik och konst som en stilla känsla av längtan och förlust. Selma Lagerlöf skildrar det genom natur och moral, ABBA genom melodier där glädje möter sorg, och hos Carl Larsson anas det i idyllens skugga - ett hem fullt av ljus men också av saknad. I film växer vemod ur samma erfarenheter som präglar vardagen: säsongernas växlingar, vintermörkret, de ljusa nätterna, ensamheten och naturens närvaro. På duken blir dessa drag till återkommande stämningar, där människorna rör sig mellan längtan och resignation. Ofta finns en känsla av att vilja bort, till något annat, eller tillbaka till något som redan försvunnit. I många filmer är miljön central. Landskapet framstår både som hemvist och som motstånd: skogen skyddar men stänger in, vattnet är lugnt men döljer något under ytan, staden lockar men skapar nya avstånd. Det är inte bara en bakgrund utan en kraft som formar människornas liv. Modernitetens löften skildras ofta lika ambivalent - friheten blandas med känslan av tomhet. Berättarstilen och tonen förstärker ofta detta. Ibland är tempot långsamt, dialogerna sparsmakade, och mycket lämnas osagt. I möten mellan människor anas alltid något mer än orden förmår fånga - en osäkerhet, en väntan, ett slags grundtillstånd som inte helt går att undvika. Även i stunder av gemenskap och glädje ligger vemodet kvar som ett tunt, genomskinligt lager. Allt detta gör att de små ögonblicken - en blick, en rörelse, en tystnad - laddas med tyngd. Filmen blir ett sätt att gestalta en erfarenhet som är svår att sätta ord på men lätt att känna igen. Insikten om att livet ofta är motsägelsefullt tycks dominera den svenska filmens berättelser om Sverige: fullt av närhet men också av avstånd. Detta har gjort vemodet till ett kännetecken för svensk film, lika mycket som ett uttryck för en nationell erfarenhet.

Sverige minns - Det förflutna får liv

Att rörliga bilder kan ge åskådaren en illusion av gångna tider stod klart redan vid filmmediets födelse. Bland de absolut första filmer som spelades in på svensk mark hittar vi Slagsmål i Gamla Stockholm (1897), en kort filmscen inspelad av franska bolaget Pathé i den kulisstad föreställande 1500-talets Stockholm som byggts upp som en del av Stockholmsutställningen samma år. När den svenska spelfilmsproduktionen ett drygt decennium senare på allvar tog fart var några av de första verken historiska filmer, såsom medeltidsdramat Bröllopet på Ulfåsa (1910) och Runebergsfilmatiseringen Fänrik Ståls sägner (1910), båda regisserade av Carl Engdahl. Alltsedan dess har filmskapare gång på gång återvänt till den svenska historien för att söka inspiration till filmer i olika genrer. Ser man till vilka tidsåldrar de filmiska tidsresorna gestaltat så är det knappast en jämn spridning. Medan vissa historiska epoker premierats har andra, som exempelvis hela den långa forntiden, i det närmaste ignorerats. Skulle någon mot förmodan söka igenom den svenska filmhistorien på jakt efter ett gripande stenåldersdrama eller en lustig bronsålderskomedi så skulle denna person inte hitta något alls, trots att en mängd fantasieggande föremål från dessa tidsåldrar kan beundras på våra svenska museer. Däremot har många filmer under det gångna seklet förlagts till tjusarkungen Gustav III:s regeringstid under 1700-talet. Ofta har denna tid gestaltats med ett starkt historieromantiskt skimmer, trots att detta är en av få tidsåldrar i Sverige med kungligt envälde. I serien visar vi både Gustaf III och Bellman (1908) och Elis Ellis Två konungar (1925) som exempel på detta. Anledningarna till att skildra svunna tider på film kan vara många, men en sak att ha i åtanke är att de historiska filmerna ofta säger mer om den samtid i vilken de spelades in än den avlägsna tid i vilken de utspelas. När vi idag ser Åke Ohbergs Snapphanar (1941) är det svårt att tänka bort att den gjordes mitt under brinnande världskrig. Hotet från främmande makt som filmens 1600-talsbönder upplever måste ha varit snarlikt det som svenska befolkningen kände vid inspelningstiden. Här anar vi också den historiska filmens politiska kraft, då den rättfärdigar kampen mot fienden även om denna i det här fallet råkar vara den svenska armén. Just att belysa samtidspolitiken genom att förlägga en film till dåtiden återkommer ofta. I den sällan visade feministiska episodfilmen Den långa vägen (Torsten Bergström, 1947) görs nedslag i flera svunna tidsåldrar för att visa hur långt kampen för kvinnors rättigheter hade kommit på 1940-talet. I andra fall kan fortfarande blödande politiska sår belysas, som Sveriges omdebatterade eftergifter till Sovjetunionen i Johan Bergenstråhles Baltutlämningen (1970) eller den svenska statens övergrepp på den samiska befolkningen i Amanda Kernells Sameblod från 2017. Filmer förlagda till förgången tid kan väcka nostalgiska känslor och rentav stärka åskådaren i minnet av hur en historisk epok var. Många i publiken kände igen sig i 1970-talskänslan som Lukas Moodysson fick fram i Tillsammans (2000) och när andra världskriget-skildringen 1939 (Göran Carmback, 1989) skulle spelas in uppmanades till och med allmänheten att skicka in sina minnen från krigsåren för att bidra till filmens manus. Är då den dåtidsskildring som filmen ger helt sann? Oftast inte, men frågan är om det ens är poängen med att förlägga en films handling till det förgångna. Filmen är i mångt och mycket en kommersiell produkt och den bild av dåtiden som förmedlas kan därför inte skilja sig alltför mycket från publikens föreställning av historien även om anakronismerna får både historiker och arkeologer att reagera. Men uppfattningen om tidsåldrar kan förändras, vilket inte minst ses om man jämför två medeltidsskildringar som Ingmar Bergmans stilfulla Jungfrukällan (1960) och Erich Hörtnagls mer skitiga Petri tårar (1995) med varandra. Vad dessa filmer säger om dåtidens historiesyn och hur väl bilden av det förflutna som förmedlas i dem överensstämmer med din egen syn på den svenska historien får du chans att avgöra på Cinemateket under våren.

Sverige mardrömmer - Folkhemmet i brand

När broschyren Om krisen eller kriget kommer damp ner i svenska hushåll 2018 var det många som tog emot budskapet lättviktigt och rentav slängde den. Men efter några år med pandemi, stigande uppvärmning av jordklotet och krig i vårt geografiska närområde blev broschyren högst aktuell, och den nya upplagan har laddats ner omkring 55 000 gånger sedan den släpptes i oktober 2024. I texten finns det råd om hur medborgaren ska agera ifall det sker en plötslig olycka och hur man bäst ska handla och förbereda sig. Sättet som Myndighetssverige agerade här har väckt internationell uppmärksamhet men även inspirerat andra länder att ta efter på liknande sätt. Vi lever i ett land som lyckligtvis klarat sig undan krig och större katastrofer under en längre tid. Däremot har vi under olika perioder levt i ett mobiliseringstillstånd där faran varit överhängande. Under dessa tider har vi behövt upprätthålla en ständig beredskap. Inom den svenska filmhistorien har det funnits verk som har laborerat med scenariot om hur man skulle agera både individuellt och kollektivt om en oförutsedd kris möjligen skulle uppstå. Ingmar Bergman som ofta beskylldes för att skapa apolitiska och samhällsfrånvända filmer gjorde Skammen under det politiskt händelserika året 1968. Det är en film om ett musikerpar som drar sig undan till en ö mitt under ett pågående inbördeskrig som till slut når deras trakter. Bergman skildrar hur en eventuell kris i Sverige skulle påverka och bryta ner den enskilde individen. Filmprojektet hette likaså till en början Kriget. En liknande framtidsbild var även Andrej Tarkovskij inne på när han filmade i Sverige. I Offret (1986) är det Erland Josephssons rollfigur Alexander som hör mullret av den annalkande apokalypsen och vill offra sig själv till gud för att skona resten av mänskligheten. Det är symptomatisk att den sovjetiska regissören, som kommer från det land som förlorade flest människoliv under andra världskriget gör en film i Sverige, en av få europeiska nationer som inte deltog i kriget. Enda scenen i Offret som inte utspelas på Gotland äger rum på Tunnelgatan i Stockholm, där människor i panik springer undan vad som förefaller vara ögonblicket efter ett kärnvapenanfall. Samma plats som bara några månader innan filmens premiär stod i centrum när statsminister Olof Palme sköts till döds, en av det moderna Sveriges största öppna sår och fortfarande ett nationellt trauma. Ett annat mörkt kapitel i vårt lands historia skildras i Baltutlämningen (1970), som inte är någon fiktiv fantasi om en sannolik katastrof, utan en högst reell berättelse om en skamfläck för den svenska staten. 146 balter som hade stridit för Tyskland under andra världskriget men befann sig som flyktingar i Sverige begärdes utlämnade till Sovjetunionen. Sverige var inte tvungen att utvisa dessa men gjorde det ändå trots att man visste att de skulle gå en dyster framtid till mötes. Vi lever i en värld där den slutgiltiga katastrofen eller domedagshotet känns mer tänkbart för allt fler och där främst den yngre generationen inte alltid är säker på att ha en framtid att se framemot. Det kan röra sig om klimatkatastrof, förödande krig, världsomspännande pandemi eller accelererande och okontrollerbar AI-utveckling. Såväl politiker som medier gör oss ständigt påminda om att vi befinner oss i det mest allvarliga säkerhetsläget på decennier och måste infinna oss i en permanent beredskap. I serien "Sverige mardrömmer" görs några nedslag i den svenska filmhistorien där olika regissörer föreställt sig vad ett folks eller en nations fasor och rädslor skulle kunna vara och hur de skulle kunna se ut.

Sverige kämpar - Aktion, motstånd, hopp

Hur kommer det sig att människan demonstrerar och gör uppror? När individer ser något fel i samhället, exempelvis orättvisor av olika slag, börjar de engagera sig i politiska frågor. Efter ett tag märker de att också andra befinner sig i samma läge och organiserar sig tillsammans. Man är inte nöjd med sakers tillstånd och vill göra sin röst hörd - kollektivet reser sig. Genom åren har filmer skildrat otaliga demonstrationer och revolutioner. Bilderna bär på gester och rörelser som är gemensamma för många av dessa kamper. I Kamrater, motståndaren är välorganiserad (1970) säger en man som sitter i strejkkommittén på ett möte: "Jag är så förbannad så jag kan inte sitta, jag är tvungen att stå upp". Svenskans "resning" hänvisar liksom engelskans "uprising" och franskans "soulèvement" till att man ställer sig upp. Man gör revolt när man är missnöjd med de rådande omständigheterna. När livets börda blir för tung måste man trotsa gravitationen genom att resa sig upp. Andra gester vanliga i uppror är den upplyfta handen med knuten näve som kan ses i händelserna som skildras i Den vita sporten (1968). I denna kollektivfilm om protesterna inför Davis Cupmatchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia i Båstad säger några unga demonstranter att det finns ytterst få kanaler där de kan få fram det de vill ha sagt. Under 1900-talet och långt innan sociala medier blev filmen massornas konstform där de lägre klasserna och marginaliserade kunde ge uttryck åt sina åsikter. Film blev ett medium som var till för alla och inte förbehållen en politisk och ekonomisk maktelit. Historiskt tillhör Sverige inte de länder (som till exempel Frankrike) där folk demonstrerar på gatorna så fort de är missnöjda med något, hur litet det än må vara. Men det har funnits tidpunkter där det har varit mer förekommande att gå ut och protestera, och även att visa sitt motstånd. Med uppkomsten av nyare och lättare filmutrustning (både på bild- och ljudsidan) under 1960-talet kunde filmskapare bege sig ut på gatorna och spela in olika protester. Därför är det inte så märkligt att flera av titlarna i serien "Sverige kämpar" är hämtade från perioden 1968 - 1978. I kölvattnet av händelser som maj 1968 i Frankrike och protesterna mot Vietnamkriget i många västländer uppmuntrade samhällsklimatet ungdomar och arbetare att ta till kamp och engagera sig i olika politiska frågor. Det är värt att ha i åtanke när demonstrationer och uppror i vår egen samtid inte alltid känns lika självklara och dessutom ibland förbjuds, även i demokratiska länder. "Sverige kämpar" behandlar inte enbart den kollektiva uppresningen mot makten. Serien innehåller även Peter Weiss Hägringen (1959) som visar den enskilde individens försök att hitta en plats i den moderna staden. Vi ser hur huvudpersonen ständigt försöker finna meningen med tillvaron eller få ett jobb, men gång på gång blir aviserad. I Stefan Jarls Naturens hämnd (1983) är det djuren och naturen som för en kamp mot människors sätt att leva. Hur vi förpestar och förgiftar vår närmiljö och hur det i slutändan slår tillbaka mot oss själva. Andra filmer i programmet berör bland annat olika etniska och sexuella minoriteter som, oftast i det dolda, stridit mot det samhälle som exkluderat dem.

Yasujiro Ozu - Efter vinter kommer vår

I efterkrigstidens Japan blomstrade en regissör som fortsatte "måla samma ros om och om igen". Yasujiro Ozu har kallats den mest japanska av filmskapare, men vad betyder det egentligen? Vårens retrospektiv bjuder in till en ny blick på en mästare vars tysta dramatik rymmer både traditionens tyngd och modernitetens löften. Retrospektiven genomförs i samarbete med Japanska ambassaden och Japan Foundation. https://www.filminstitutet.se/sv/se-och-samtala-om-film/cinemateket-stockholm/cinemateket-vt-2026-svenska-bilder/yasujiro-ozu/Läs mer om Yasujiro Ozu.

Nypremiär

Runt om i världen arbetar filmarkiv med att bevara och restaurera film. På så sätt återfår filmer sina färger, man tar bort repor och andra skador och sätter tillbaka försvunnet eller tidigare okänt material. En del filmer restaureras analogt, men de flesta restaureras idag digitalt. Under rubriken "Nypremiär" lyfter vi fram filmer som nyligen har restaurerats av Svenska Filminstitutet.

Visa fler teman