Cinemateket

Ingmar Bergman

Perioden 1958 till 1968 var en minst sagt omvälvande tid i Ingmar Bergmans filmkarriär. Det var då han förvandlades från regissören till auteuren Bergman, till ett av de största namnen på den internationella filmscenen.

Framgången tog fart just 1958, när den franska nya vågens kritiker beskrev den svenska regissören som en filmskapare som uppfann ett helt eget och unikt filmspråk. Efter att Jungfrukällan vunnit en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film var Bergman ett världsnamn.
Under det här decenniet är Bergmans filmskapande inte bara personligt och särpräglat utan befinner sig också i ständig förändring. Den drömlika estetiken i Persona och Vargtimmen samsas med kammarspelets realism i Nära livet, färggrann komik i För att inte tala om alla dessa kvinnor eller ett imaginärt krigslandskap i Skammen. Det som kallas trilogin om Guds tystnad (Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden) är tre mycket olika filmer som spänner från närgånget utforskande av destruktiv sexualitet till stramt återhållsam gestaltning av existentiella trosfrågor.
Under de här åren finner Bergman också den plats som kommer att bli hans konstnärliga hem, nämligen Fårö, och knyter filmarbetare till sig som blir avgörande för hur hans stil utvecklas. De mest betydelsefulla är kanske skådespelaren (och senare regissören) Liv Ullmann och fotografen Sven Nykvist. Ullmanns tysta ansikte i Persona och vinterljusets skiftningar i Nattvardsgästerna tillhör filmhistoriens mest originella och poetiska bilder.
Men också under den här framgångsperioden var Bergman en kontroversiell figur som fick en del kritik, inte minst på hemmaplan. Mest känd är kanske Bo Widerbergs artikel om Bergman som ”vår dalahäst i världen” från 1961, där regissören beskrevs som samhällsfrånvänd. Den här kritiken kom att få större betydelse under det sena 60-talets mer politiserade filmkultur.
Mot den bakgrunden är det intressant att Bergmans framgångar börjar dala när han i slutet av 60-talet gör mer samhällsutblickande filmer som Skammen och En passion, filmer som kommenterar våldets verklighet i skuggan av Vietnamkriget.

Text: Anna Sofia Rossholm, docent i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet

I början av 50-talet skaffade Ingmar Bergman en 9.5 mm-kamera och började dokumentera sin vardag – och sitt arbete. Materialet från filminspelningarna har senare satts ihop till korta (stumma) bakomfilmer, som ger unika insikter i hur det gick till när några av regissörens mest berömda filmer tillkom. Efter vissa av filmerna i detta program visar vi en tillhörande bakomfilm.

2018 hade Ingmar Bergman fyllt 100 år och det uppmärksammar Filminstitutet på en rad olika vis. Cinemateket kommer under året att visa alla de 40 långfilmer Bergman regisserade för bio. Det blir en film i veckan, i kronologisk ordning (med några undantag) – från Kris till Dokument Fanny och Alexander. Vi hoppas att ni vill följa med på hela resan och har därför tagit fram en liten folder du kan hämta i kassan, där du får en stämpel för varje filmvisning du besöker – med fina priser från Bergmangårdarna, Natur & Kultur, Norstedts och Stiftelsen Ingmar Bergman för er som går på alla 40!

Tidigare i Ingmar Bergman