Cinemateket

Kino! - Sovjetisk stumfilm 1924-1930

Åren efter den ryska revolutionen blomstrade filmindustrin. Lenin utropade filmen till den främsta och viktigaste konstformen – en konst för massorna, för folket. Över två tredjedelar av den sovjetiska befolkningen var analfabeter och i riket talades en mängd olika språk. Den rörliga bilden blev därmed de styrandes mest effektiva verktyg – en revolutionär propagandamaskin som födde en ny sorts filmskapare av vilka många, likt Dziga Vertov, började sin yrkesbana med revolutionära journalfilmer.

Dessa filmare ville förnya sättet att se och betraktade inte bara filmen som något som skulle roa, utan som en konstform för att sprida information och nå förändring. Det experimentella och innovativa tänkandet genomsyrade olika teoribildningar och konstarter, vilka resulterade i en rad korsbefruktningar. Samtidigt hade konstnärerna fortfarande relativt fria händer och åtnjöt en statlig tillit som bidrog till att 1920-talet kom att bli den sovjetiska filmens guldålder.

Centralt för regissörerna var montaget som kretsade kring sammanfogningen av till synes disparata bilder. Både i teori och praktik var Vertov och Sergej Eisensteins intellektuella montage nyskapande och vidgade filmspråkets gränser. Andra, likt Vsevolod Pudovkin, Lev Kulesjov och Aleksandr Dovsjenko, använde montaget för att förstärka upplevelsen av rollfigurernas känslor. Till skillnad från Eisenstein och Vertov, som betonade kollektivet och ”masshjälten”, använder sig de senares filmer ofta av tydliga huvudpersoner. Man valde gärna en typ framför en skådespelare, det vill säga en karaktär som förkroppsligar en kollektiv personlighet och generell livshistoria. Filmernas teman sträckte sig över revolutionerna, livet efteråt, arbetarnas villkor i den trångbodda storstaden samt landsbygdens kollektivisering av jordbruket.

I slutet av 20-talet införde Josef Stalin total kontroll över filmbranschen, och med det dog det sista hoppet om konstnärlig frihet. Trots att montagefilmarna omfamnade ljudfilmen bespottades det experimentella filmskapandet av makthavarna som ansåg det borgerligt och förlegat. Istället blev socialistisk realism den officiella doktrinen i närapå ett halvt sekel. Flera av 1920-talets regissörer fortsatte, likt Eisenstein och Pudovkin, i en allt mer undanskymd och censuranpassad roll att göra film även efter 1930. Men få nådde upp till sin forna glans. De avantgardistiska filmerna uppskattades av samtida kritiker såväl inhemskt som internationellt, men den stora massan ville ha något mer lättsamt. Filmerna lever vidare som visuellt slående portalverk som banat nya vägar att betrakta vad film är, och framförallt vad film kan vara.

Vi visar tio av de mest kända verken från perioden.

Text: Tora Berg

12 oktober 2018–6 januari 2019 pågår utställningen Sovjetisk affischkonst på Liljevalchs (Djurgårdsvägen 60). Mot uppvisning av Cinemateketkortet eller Stora Cinemateketkortet erhålls 25% rabatt på entrépriset till utställningen. Mer info: liljevalchs.se
Liljevalchs kommer i samband med utställningen hålla en rad seminariekvällar under hösten.