Cinemateket

Alain Tanner

Efter att under 50-talet varit verksam inom Genèves filmstudio, flyttat till London och arbetat på det brittiska filminstitutet (BFI), haft samröre med filmskaparna inom Free Cinema-rörelsen, gjort en prisbelönt kortfilm med Claude Goretta – en annan av den schweiziska filmens största regissörer – och flyttat tillbaka till Genève för att arbeta på televisionen var Alain Tanner med och grundade Groupe 5, en sammanslutning yngre filmskapare som lade grunden för den nya schweiziska filmen.
Tanners första långfilmer är starkt präglade av hans samarbete med den nyligen bortgångne konstkritikern och författaren John Berger. Deras gemensamma produktion speglar en politiskt turbulent period, då maj 68 snabbt övergick i en bistrare period, utan att dess anhängare förlorade sina drömmar. Deras filmer handlade, för att låna en formulering av filmkritikern Dave Kehr, om ”revolutionärens dilemman i icke-revolutionära tider”.
Även om revolutionen ter sig mer och mer avlägsen ju längre framåt vi rör oss i Tanners filmografi kvarstår faktum att hans karaktärer verkar söka sig bort från den politiska verkligheten. Genom öde trottoarer, smala gränder, smutsiga innergårdar och väldiga berglandskap söker de flyktvägar från den ”normaliseringens tid … då förändring är tillåten – men inget ändå förändras”, som Leva tillsammans utspelar sig i.
Till skillnad från merparten av 60- och 70-talets politiskt engagerade filmer består Tanners filmer av lågmälda, humanistiska berättelser. Radikalismen återspeglas snarare i hans subtila omformande av den traditionella filmens språk, hur han skapar tid och rum där karaktärernas längtan ställs mot en begränsande realitet. Hos Tanner är filmen både politisk och folklig.
John Bergers definition av film råkar även vara den bästa tänkbara beskrivningen av Tanners verk: ”Filmen är inte prinsarnas eller borgarklassens konstart. Den är populär och vandrande. I filmens himmel lär sig människor vad de kunnat vara och vad som tillhör dem utöver deras liv.”

Text: Stefan Ramstedt