Cinemateket

Djibril Diop Mambéty

Djibril Diop Mambéty gjorde sina första filmer under en tid då en yngre generation politiskt engagerade filmskapare från Afrika, Latinamerika och Asien tog upp kameran som vapen i kampen mot kolonialismen. Trots en småskalig produktion var Mambéty en av denna ”tredje filmens” viktigaste namn. Till skillnad från flera av de filmskapare som vanligtvis brukar sammanföras under begreppet föredrog Mambéty fiktionen framför dokumentären, och tillsammans med Kidlat Tahimik och Glauber Rocha var han en av dess mest egensinniga medlemmar.
Efter två politiskt explosiva och formmässigt utmanande kortfilmer gjorde Mambéty Touki Bouki, där den många gånger berättade historien om två unga älskande på flykt utspelar sig i 70-talets Dakar. Likt de två tidiga kortfilmerna präglas denna berättelse om det postkoloniala subjektet av ett högst infallsrikt och eklektiskt arbete med bild och ljud.
Trots att Touki Bouki vann kritikerpriset i både Cannes och Moskva dröjde det 15 år innan Mambéty gjorde en ny film. De filmer han gjorde från 80-talets slut präglas av en mer lågmäld form, men där den bitande satiren från de tidiga kortfilmerna återkommer med en förhöjd komplexitet. När Mambéty dog i sviterna av lungcancer 1999 arbetade han med trilogin ”Berättelser om små människor”.
Rebellerna i de tidiga filmerna, makthavarna i Hyènes, människorna på samhällets botten i de sista kortfilmerna – genom sitt livsverk skildrade Mambéty det senegalesiska samhällets alla skikt. Hans filmer utgör ett snitt genom dem ur vilket det postkoloniala samhällets paradoxer kunde strömma. På en fråga om de hos honom ofta förekommande temana makt och vansinne svarade han: ”Jag tror att vansinnets makt är en sak, och maktens vansinne en annan. Tillsammans är de för tunga för människan.”
Hos Mambéty framträder de mäktiga som vansinniga, de vansinniga som mäktiga; stora människor visar sig vara ynkliga, och de små visar sig vara giganter.

Text: Stefan Ramstedt.

Visningarna sker i samarbete med Afrikultur