Cinemateket

Jean Renoir

”Syftet med allt konstnärligt skapande är att förstå människan.”
Jean Renoir var son till Auguste Renoir, som aldrig målade något han inte hade framför ögonen. Utan modell skulle det bli en kliché, en förutfattad idé om hur något såg ut. Sonen lärde sig att titta ordentligt, och att ett tomrum inte är tomt.
”Om allt går att förstå kan publiken inte lägga till något. Det blir inget samarbete. Det var lättare att göra stumfilm, där det fattades något. I en ljudfilm måste man på något sätt återskapa det, att något fattas. Skådespelarna får inte visa allt.” Renoirs stumfilmer höll på att ruinera honom. Han gifte sig med sin fars modell och hävdade att han blev regissör av ett enda skäl: att Catherine Hessling skulle bli stjärna. Han fick börja sälja sin fars målningar. Folk ville se filmversioner av succéer från boulevardteatrarna, inte Renoirs experiment – en premiärbesökare ville elda upp biografen.
När ljudet kom kedjade man skådespelarna vid mikrofonerna och skruvade fast kameran. Renoir filmade på gatan, med direktljud, åkningar och djupfokus. En producent låste klipprummet inifrån när han fick se materialet. Renoir fick slåss för sin rätt; 1941–53 verkade han i Hollywood, där konstnärer var grus i maskineriet.
Storhetstiden var trettiotalet. Den stora illusionen är bland filmhistoriens mest hyllade verk, och Alain Resnais fick sätta sig på trottoaren efter att ha sett Spelets regler. Allt han tänkt om film var vänt upp och ner. Tjugo år senare vände han själv allt upp och ner, som Godard, Truffaut och de andra. Renoir dedicerade sin själv- biografi till nya vågen-filmarna, som han skrev intresserade sig för samma saker som han.
Kritikern André Bazin, nya vågens gudfar, har skrivit om slutet i Boudu flyter förbi; om hur vi letar efter ett skäl till att Boudu hamnat i floden. ”Men precis som Boudu struntar Renoir i handlingen och koncentrerar sig på det faktum att luffaren hoppat i vattnet. Det intressanta är inte längre varför, utan Boudus njutning och den lycka Renoir känner när han ser sin hjältes konster.”
”Vi tyckte att filmen förtjänade ett eget liv”, skrev Renoir om tiden då filmer skulle återge romaner och pjäser. Han fick liv i allting. När en av hans skådespelare nämnde sin Renoir-roll för en agent sa hon: ”Det bevisar ingenting. Renoir kan få ett klädskåp att agera.”

Text: Nina Widerberg

Läs mer: André Bazin, Jean Renoir (Simon & Schuster, 1973)