Cinemateket

Angela Schanelec

Tillsammans med Christian Petzold och Thomas Arslan räknas Angela Schanelec till den första vågen av den så kallade Berliner Schule, en grupp filmskapare som vid nittiotalets mitt tog examen från Deutsche Film- und Fernsehakademie Berlin. De filmer som Schanelec gjort sedan långfilmsdebuten Das Glück meiner Schwester karakteriseras av en blandning av vardagliga berättelser och naturalistiskt skådespeleri (Schanelec är själv utbildad skådespelare) och ett stringent arbete med klippning, ljud och fotografi.
Två systrar som är kära i samma man, en sommar tillbringad utan semesterresa, ett tillfälligt lägenhetsbyte mellan Berlin och Marseille, en berättelse av Tjechov, ett möte i Grekland och ett i Berlin. Hos Schanelec blir berättelser till skeenden. Snarare än historier skildrar hon tillstånd, tätt förknippade med det moderna livets vilsenhet och skörhet.
Hos Schanelec inbjuds åskådaren att på egen hand utforska, att lyssna, att se – och därigenom orientera sig och bilda sig en egen uppfattning. Ofta kastas vi rakt in i en händelse. Inga etableringsbilder, inga förklaringar. Schanelecs elliptiska montage möjliggör resor i tid och rum. Om sitt arbete har hon sagt: ”Jag tror det består i att väcka en fråga, och att svaret på den, om det nu finns någon, väcker en annan fråga. Jag antar att detta innebär att man engagerar sig i en process som leder bortom filmen och som, i motsats till den, egentligen aldrig når ett slut.”
Med tidens gång har Schanelec renodlat sitt hantverk. Hon har gått från hel- bilder och längre tagningar till närbilder och kortare tagningar, och ljudet utanför bild har fått en allt större betydelse. Koncentrerat återges rörelser, gester och objekt, med vilka Schanelec konstruerar berättelser vars skeenden må vara otydliga – men just därför är så fascinerande att upptäcka och utforska.

Text: Stefan Ramstedt

Läs mer: Fireflies nr. 5 (2017)