Cinemateket
Moana, solens son
Moana, solens son

Robert J. Flaherty

Robert J. Flaherty är ett av dokumentärfilmens mest centrala namn, och i samarbete med sin fru Frances H. Flaherty förnyade han den dokumentära filmens estetik och dramaturgi. Robert hade en bakgrund som fotograf och upptäcktsresande, medan Frances hade studerat musik och poesi, och redan där återfinns kärnan i deras arbete. 1916 började Flaherty klippa ihop det material han hade filmat i arktiska Kanada under flera års tid. Han var missnöjd, det var något som saknades, och han bestämde sig för att återvända och filma mer – och då låta sig inspireras, men inte begränsas, av verkligheten.
När Flaherty återvände satte han ett spjut i huvudpersonens hand (i verkligheten jagade han med gevär), gav honom ett nytt namn och hittade personer som kunde spela fru och barn. Gedigen research kompletterades med iscensättningar med vilka Flaherty skapade narration och dramatik – och i förlängningen grunderna för dokumentärens dramaturgi och det som idag kallas hybridfilm eller dokufiktion.
Flahertys åsidosättande av etnografisk autenticitet och främjande av poetisk sanning var dock ett tveeggat svärd. Å ena sidan öppnade det upp för rasistiskt stereotypa inslag, å andra sidan banade det väg för den typ av dokumentärfilm som filmaren John Grierson definierat som en ”kreativ behandling av verkligheten”.
Flahertys filmer har inte förlorat sina konstnärliga värden, men deras sanningssägande kvaliteter har delvis flyttat fokus – från den vars liv blir skildrat, till den som skildrar det och till den värld som ursprungligen bevittande det.

Text: Stefan Ramstedt

Läs mer: Richard Barsam, The Vision of Robert Flaherty: The Artist as Myth and Filmmaker (Indiana University Press, 1988)