Cinemateket

Marcello Mastroianni - En alldeles vanlig man

”Marceeeeello!” Anita Ekberg står i Fontana di Trevi och sträcker armarna mot Marcello Mastroianni. Den väldiga klänningen flyter runt henne, och hon blundar och böjer huvudet bakåt. Utan att ta ögonen från henne ställer han ner sin espresso och tar av sig skorna. Han ser ut som om han inte längre är herre över sig själv.
Det är premiärfest för Det ljuva livet. Män i smoking och kvinnor i guldlamé trängs runt en swimmingpool och försöker få upp spritflaskor med fiskespön. Så börjar de hoppa i med kläderna på, och en fotograf hoppar efter. I en berså blir Mastroianni intervjuad. Han ler ödmjukt, beundrar trädgården, tänder en cigarett och svarar avspänt på franska. Det är ett tv-reportage, men det kunde lika gärna ha varit en scen ur Fellinis film.
Mannen i fontänen blev sinnebilden av den ”the latin lover”. Mastroianni slapp honom aldrig, trots att han spelade nära 150 män. Själv tyckte han inte att han var så maskulin. Benen var som pinnar, han såg vek och obeslutsam ut, han led av svårmod och mental lättja och kvinnor gjorde honom förvirrad. Filmhistoriker som vänt ut och in på sig själva för att lyckas sätta ord på hans utstrålning har skrivit om melankolin i hans postcoitalt desillusionerade blick, och om den säregna blandningen av sex appeal och en till impotens gränsande apati. Fellini uttryckte det annorlunda. När han erbjöd Mastroianni rollen i Det ljuva livet sa han att han ville ha någon som inte såg ut som något särskilt.
I Fellinis är Mastroianni en stor regissör som plötsligt har glömt hur han tänkte. ”En intelligent och känslig man som väntar på något viktigt men blir en mästare på kompromisser – jag skulle i princip spela mig själv. […] Med Fellinis och Antonionis filmer föddes en hjälte som var motsatsen till Gary Cooper och Clark Gable. En man som var bekant med sina begränsningar, sin oförmåga och sina erotiska fantasier. En ömtåligare man. En annan sorts hjälte.”
Mastroianni, som spelat Tjechov och Tennessee Williams i Viscontis teaterkompani, är inte någon stereotyp man i sina komedier heller. Italiens Cary Grant, döptes han till. De stiliga skådespelarna spelade båda charmörer som hade romantiska förbindelser med vackra kvinnor, men det som gjorde dem så attraktiva var känslan av att det egentligen var mycket mer komplicerat än så.
När Marcello Mastroianni dog, den 19 december 1996, stängde man av vattnet i Fontana di Trevi och draperade den i svart.

Text: Nina Widerberg, filmhistorisk skribent, Filminstitutet

Lästips: Jacqueline Reich, Beyond the Latin Lover: Marcello Mastroianni, Masculinity, and Italian Cinema (Indiana University Press, 2004).