Cinemateket

Quentin Tarantino

I november 2014 kastade Quentin Tarantino ur sig att hans tionde film blir hans sista som regissör. Och om digitaliseringen av filmindustrin tvingar honom att sluta filma på analoga format, funderar han på att dra sig tillbaka än tidigare. Senare i år kommer nian, Once Upon a Time in Hollywood (inspelad på 35 mm) om sjuttiotalets Hollywood, och trots att flera av de verklighetsbaserade rollfigurerna skildrats på film förut kommer man med all säkerhet både se och höra vem som är avsändaren.
Den stilbildande Tarantino, som själv ser sig mer som en filmnörd än en filmregissör, började sin bana i en videobutik i Kalifornien där han slukade allt. Som regissör är han autodidakt, han har inte gått i filmskola utan istället lärt sig allt om yrket genom att se film – massor av film: ”Om du bara älskar film tillräckligt mycket, kommer du själv kunna göra en bra.”
Tarantino är B-filmsälskaren som inte bara inspireras av lågt ansedda genrer, utan även uppdaterar dem och gör dem såväl publika som kritikerrosade. Han rör sig fritt mellan blaxploitation (Jackie Brown), wuxia (Kill Bill), spagettivästern (Django Unchained), heist (De hänsynslösa) och grindhouse (Death Proof).
Avdankade skådisar från filmer han tycker om dammas av och deras karriär ges nytt blod, som John Travolta (som han älskade i Brian De Palmas Vittnet måste tystas) för Pulp Fiction och den före detta blaxploitationstjärnan Pam Grier för titelrollen i Jackie Brown. Oftast gör han ensemblefilmer utan tydliga huvudroller.
Filmerna är till brädden fyllda av energi, lust och stark puls. De karakteriseras av icke-linjärt berättande, satir och grafiskt, estetiserat våld – ofta magstarkt och mycket frånstötande. Förutom filmreferenser kryddas de med populärkulturella fenomen, påhittade varumärken och skräpmat.
Men mer än någonting annat kan man höra att det är en Tarantinofilm. Han är den en enda som kan skriva hårdkokt dialog som samtidigt är så njutbar och märkligt trovärdig, hur absurd den än må vara. Rollfigurer med allt annat än vanliga jobb har alldagliga diskussioner, går på toa och reflekterar över vad hamburgare heter i Paris. Gangsters och hala typer låter som om de var med i ett Seinfeld-avsnitt, med enda skillnaden att burkskratten bytts ut mot pistolskott.
Som manusförfattare är Tarantino oerhört produktiv och har även skrivit för andra. Det finns delar av honom själv i varje film, kanske mest i Kill Bill och True Romance (regisserad av Tony Scott), som han kallar sina mest personliga filmer.
Simultant med manusskrivandet skapar han spellistor som växer fram i symbios med historierna. I filmerna är det inte bara skådespelare som återupplivas, utan även bortglömda örhängen från sextio- till åttiotalet som genom hans filmer blir igenkännbara för en ny generation.
I väntan på Once Upon a Time in Hollywood visar vi samtliga långfilmer som Tarantino regisserat, de flesta på 35 mm. Precis som han själv hade velat.

Text: Tora Berg

Lästips: Gerald Peary (red.), Quentin Tarantino: Interviews (University Press of Mississippi, 2013).