Cinemateket

Mike Leigh

Inför Cinematekets retrospektiv ringde vi upp Mike Leigh för att prata om riktiga människor, verkliga historier och favoritregissörer.

Allt började på en biograf i Manchester i slutet på femtiotalet. Det var där en 16-årig Mike Leigh såg Jack Claytons Plats på toppen, om en ambitiös klassresenärs försök att balansera kärlek och karriärmöjligheter. För första gången tyckte sig Leigh se ”riktiga människor” på vita duken.

– På den tiden kändes det som en revolution. Egentligen är det den minst realistiska jämfört med de som följde, som Lördagskväll och söndagsmorgon. Men jag har alltid tyckt att det vore bra med filmer om riktiga människor, slår Leigh fast med tvärsäker röst.

Hur definierar du ”riktiga människor”?

– Jag återger bara min reaktion på den begränsade diet av filmer jag såg som barn. Det jag inte visste då var att man på en annan plats, som jag inte visste något om, gjort en film som heter Cykeltjuven.

Efter studier vid prestigefyllda Royal Academy of Dramatic Art började Leigh skriva och regissera pjäser för scen och tv. Han långfilmsdebuterade 1971 med Dystra stunder, men det var med diskbänksrealistiska relationskomedin High Hopes som filmandet tog fart. Under nittiotalet kom det stora genombrottet med Naken, följd av Hemligheter & lögner. Båda prisades i Cannes.

Hans filmer handlar ofta om klass, dysfunktioner, såriga familjerelationer, skildrat med svart humor och mänsklig värme. Även den dystraste situationen vibrerar när Leigh regisserar, vilket har att göra med hans metod. Improvisationsverkstäder används som underlag för manusomskrivningar – allt för att skräddarsy materialet efter skådespelarna.

Leighs tidiga filmer skiljer sig något från Peterloo (biopremiär senare i år), både vad gäller skala och det rakare sätt som han nu tacklar politiska frågor. Året är 1819 och platsen St. Peter’s Field i Manchester. När fredliga demonstranter möter våldsamt motstånd från kavallerister skrivs ett mörkt kapitel i Englands historia.

– När jag läste en bok om massakern tänkte jag att någon borde göra en film om den, men tänkte inte då att denne ”någon” borde vara jag. För jag trodde aldrig då, på nittiotalet, att jag skulle göra en historisk film.

Men redan 1999 gjorde han musikaldramat Topsy-Turvy, där underhållningsduon Gilbert och Sullivan tragglar med sviktande hälsa och dalande biljettförsäljning i sena 1800-talets London. Sedan dess har det blivit fler turer till det förflutna: Vera Drake, Mr. Turner, och nu Peterloo.

Känner du dig någonsin kreativt begränsad av verklighetsbaserade historier?

– Nej, självklart inte! Varför skulle jag göra det? Man kan hitta på händelser! Man kan läsa hur många böcker man vill om något som hänt, men det måste ske framför en kamera. Du måste blåsa liv i rollfigurer, göra dem tredimensionella och organiska.

Leighs cinefili lyser igenom under samtalets gång. På frågan om vad han själv skulle välja att visa på Cinemateket nämner han franska nya vågen och retro- spektiver med Yasujiro Ozu, Ermanno Olmi och Milos Forman. För honom är det självklart att inspireras av andras filmer.

– I mina ögon är det en svårbegriplig anomali med författare som inte läser böcker, konstnärer som inte tittar på konst och musiker som inte lyssnar på musik. Det är inte hälsosamt.

Även om Leigh inte är någon visningsfönsterfascist vill han helst att publiken upplever hans filmer på biografer med stor duk. Så länge publiken sköter sig.

– Jag skulle vilja ha biografer där man inte tillåter popcorn. Och där man sätts i fängelse om man inte stänger av sin mobiltelefon.

Text: Sebastian Lindvall

Lästips: Sean O'Sullivan, Mike Leigh (University of Illinois Press, 2011).