Cinemateket

Bibi Andersson

Bibi Andersson var en av den svenska filmens ljusaste uppenbarelser, och hon fick ofta vara en garanti för liv i de många filmer hon spelade i. I Ingmar Bergmans Nära livet är hon den lyckligaste och mest glädjefulla barnaföderskan. I Det sjunde inseglet skonas hennes lilla familj från digerdöden, som skördar de flesta av filmens övriga gestalters liv. I Persona är hon den envisa försvararen av livets alla möjligheter för den skådespelerska som hon har satts att vårda och som för en tid har valt att stänga ute en del av livet.
Bibi växte upp i ett politiskt radikalt hem med kulturella intressen och hennes starka politiska engagemang varade livet ut. I den självbiografiska boken Ett ögonblick beskriver Bibi hur valet av hennes framtida yrke mycket sakligt gjordes hemma vid köksbordet hos familjen Andersson. Skolflickan Bibi hade gjort ett anlagstest som visade att ”ett konstnärligt yrke inte är otänkbart, då uttrycksförmågan är över normalbegåvning”. Gemensamt kom man fram till att skådespelare kunde det i så fall bli. Så Bibi började på teaterskola för att strax därpå bli antagen till Dramatens elevskola.
Hon hade haft ett par statistroller på film när Ingmar Bergman 1952 anlitade henne till en av de reklamfilmer han spelade in under ett produktionsstopp för svensk spelfilm. Hon följde sedan med till Malmö stadsteater, där hon i långsam takt fick allt större teaterroller och senare medverkade i Bergman-filmer som Sommarnattens leende, Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona, En passion och Beröringen. De dubbla porträtten i Smultronstället är kanske de vackraste. Och de mest typiska. Först den unga lifterskan med äventyret och nyfikenheten på livet som ressällskap, sedan den gamle professorns aldrig tillvunna ungdomskärlek. I nuet är hon robust och praktisk, i minnesbilderna ljuv och åtråvärd. Någonstans däremellan – eller samtidigt – anar man också det mångfacetterade jag som är skådespelerskan.
Ett par av Bibis mest intressanta roller fick hon hos ”Bergman-lärjungen” Vilgot Sjöman. I hans debutfilm Älskarinnan spelar hon en ung kvinna som slits mellan två män. Bibi Anderssons porträtt, som rymmer både stor emotionell styrka och psykologisk skarpsynthet, tycks förankrad i en förvärvad livserfarenhet. Rollerna hos Bergman förde ut henne i världen, till samarbeten med regissörer som John Huston och Robert Altman. Däremot verkar de flesta svenska regissörer ur det som skulle kunna kallats den svenska nya vågen ha varit rädda för att arbeta med någon av ”Bergmans flickor”. Marie-Louise De Geer-Bergenstråhle – senare Ekman – bjöd dock in Bibi till sin debutfilm Barnförbjudet, där hon fann sig väl tillrätta i den färgrika dekoren och de än mer blomstrande absurda sammanhangen. Minnesvärd är också rollen som skådespelare med världsförbättrande ambitioner i Mai Zetterlings Flickorna, en film med Aristofanes Lysistrate som grund och inspiration.
För alla oss som mött Bibi i verkligheten eller bara på film finns inget slut. Vi kan när som helst fortsätta vår bekantskap genom någon av de många filmer som hon berikade med sin självlysande närvaro. Hon är en skådespelare att minnas både för sin konst och för sitt engagemang utanför teaterns och filmens värld.

Text: Stig Björkman, filmare och författare



Texten är en redigerad version av artikeln ”Bibi Andersson – garanti för liv”, publicerad i filmtidskriften POV april 2019. Lästips: Bibi Andersson, Ett ögonblick (Norstedts, 1996)