Cinemateket

David Cronenberg

Det har funnits stunder då David Cronenberg har önskat sig en alldeles egen genre. Mest för att slippa de förväntningar och förenklingar som skräckfilm provocerar fram bland finansiärer, bolag, kritiker och akademiker. Men vad är då body horror, om inte just Cronenbergs genre?

Den veneriska kroppsskräckens blodbaron var en flitig biobesökare under hela sin uppväxt, men han betraktade aldrig sig själv som cinefil. Att se film var bara något han gjorde ibland. Nyfikenheten på det framtida yrket väcktes senare på universitetet när han såg en kurskamrats amatörfilm.

Som bilintresserad pragmatiker med fallenhet för naturämnena började han bryta ned och analysera mediets beståndsdelar. Han plockade upp Encyclopædia Britannica, köpte lösnummer av American Cinematographer, lärde sig ladda Arriflex-kameror från supglada filmfotografer som hängde på Canadian Motion Picture Equipment Company. ”För mig blir det omedelbart ett filosofiskt företag att plocka isär något.”

Under sitt första påbyggnadsår på universitet började han arbetet med Stereo, ett drygt timslångt experimentellt science fiction-drama i svartvitt. Till skillnad från hans första kortfilmer var denna inspelad på 35 mm, vilket skänkte en professionell lyster som tog filmen till Museum of Modern Art i New York. Såväl Kanadas kulturråd som statliga Canadian Film Development Corporation ville nu finansiera den andliga uppföljaren Crimes of the Future.

Denna diptyk kretsar kring märkliga institut, knäppa forskare och mystiska experiment. ”Själva ordet ’korporation’ betyder kropp”, säger Cronenberg om det språkliga samband som i hans senare verk urartar i våldsamma mutationer.

Tack vare Cinepix, ett kanadensiskt lågbudgetbolag specialiserat på mjukpornografi, kunde Cronenberg göra långfilmsdebut med Frossa. Mottagandet hemma i Kanada var brutalt. Man kunde inte förstå att sådant perverst, motbjudande och avskyvärt snusk producerats med statliga pengar. Moral- paniken hindrade dock inte filmen från att få distribution i 40 länder och bli Canadian Film Development Corporations mest framgångsrika projekt.

Framgångssagan fortsatte med smittskräckisen Rabid, där porrstjärnan Marilyn Chambers spelar en kvinna med blodtörstig armhålspenis. Ur besattheten av splittringar och sammandrabbningar mellan kropp och själ – ett slags exploitiationfilmens lösning på René Descartes kropp-själproblem – fann Cronenberg en fungerande nisch. Men riskerade längtan efter en bredare publik att kväva experimentlusten? Den som fått honom intresserad av filmmediet?

Nej, inte om man frågar livmodersmonstret i The Brood – missfostret, det exploderande huvudet i Scanners och magvaginan i Videodrome. Eller om man ser till sexualdriften i Flugan, utomjordingarna i insekticidtrippande Naked Lunch, motorerotiken i Cannes-belönade Crash och den köttsliga revolutionen i VR-speldystopin eXistenZ.

I mikroapokalypser och teknikorsakade feberdrömmar som dessa framstår människan som det värsta monstret – fött och förintat med stötande äckel- effekter. Cronenberg vill visa saker som publiken annars inte hade kunnat föreställa sig. Därför beskrevs han också tidigt som en skapare av sensations- lystet skräp, men med åren har han börjat ta kritiken med ro. ”Nu säger de åtminstone att filmerna är tankeväckande skräp.”

Text: Sebastian Lindvall

I de svenska filmkopior som klippts av Statens Biografbyrå är scenerna återinsatta.

Lästips: Chris Rodley (red.), Cronenberg om Cronenberg, (Faber and Faber, 1993); Serge Grünberg, David Cronenberg: Interviews with Serge Grünberg (Plexus, 2006).