Cinemateket

Bob Fosse

Bob Fosse steppade på burleskklubbar när han var 13 år. Minnet finns med i Showtime; hans alter ego gömmer läxorna när en kollega med glitter på bröstvårtorna kommer in och lägger upp benet på hans ryggstöd. När han var 15 år gjorde han sin första koreografi: fyra showgirls med solfjädrar av strutsplymer dansande till en Cole Porter-melodi. De dyker också upp i Showtime, mångfaldigade och i Busby Berkeley-formation runt sin koreografs sjuksäng. Fosses självbiografiska fantasi om en knarkande, otrogen skit- stövel är nära släkt med Federico Fellinis , och fotograferad av Fellinis favoritfotograf Giuseppe Rotunno.

Cabaret, byggd på en musikal efter en pjäs efter Christopher Isherwoods roman Farväl till Berlin, blev Fosses genombrott som regissör. Succén revolutionerade filmmusikalen. ”Efter Cabaret lär det dröja innan vi får se skådespelare sjunga medan de klättrar i berg igen, eller körer som åker hölass”, skrev kritikern Pauline Kael. Traditionella musikalnummer hade varit invävda i handlingen. Liza Minnelli gör dem på scen, och de blir historiens kärna. Men utanför sjunger en pojke med hakkors på armen ”Tomorrow Belongs to Me” på ett kafé där gästerna en efter en reser sig och sjunger med. Så följer en närbild där klubbens konferencier – Joel Grey sminkad som djävulen i drag – med ett tyst leende ser oss i ögonen och nickar. Också de Fosse-filmer som inte är musikaler, de verklighetsbaserade Lenny och Star 80, handlar om undergång.

Fosse var dansare, koreograf och regissör. När han var 23 år provfilmade han för MGM, och det första man sa var att han måste ha tupé. ”Min stil bygger på mina defekter. Hattarna har dansarna för att jag började bli skallig när jag var 17, knäna pekar inåt för att jag inte är utåtvriden som balettdansare ska vara, och axlarna slokar för att jag inte har några.” Det är oklart vad Fosse tyckte om sina händer, men ”jazzhänderna” är ett annat signum, uppsträckta med handskar och utspärrade fingrar.

Liza Minnelli knäpper strumpebanden, sätter kubben på sned och sjunger ”Bye bye mein lieber Herr” med sådan kraft att man tappar andan. Hon hanterar en stol som i ett strippnummer medan de kvinnliga dansarna smäller med klackarna, knäpper med fingrarna, bankar i golvet, vickar, klatschar och smiskar sig stående på alla fyra. I en sekvens korsklipper Fosse mellan scenen och verkligheten, där nazisterna blir fler och fler. Under en taktfast dans i lederhosen sparkas den judiska klubbägaren blodig i en gränd.

”Jag behärskade knappt teaterteknikerna, och när de bad mig göra film av Sweet Charity handlade det om ett helt annat sätt att se. På scen finns det gränser för vad man kan göra. När man gör film är de enda gränserna de som finns i regissörens huvud.” It’s showtime, folks!

Text: Nina Widerberg, filmhistorisk skribent på Filminstitutet

Lästips: Kevin Boyd Grubb, Razzle Dazzle: The Life and Work of Bob Fosse (St. Martin’s, 1989).