Cinemateket

Brittisk noir

Film noir känns som en uramerikansk genre. Men jämför man brittisk noir med amerikansk kan man komma till den lite överraskande slutsatsen att den brittiska varianten av denna hårdkokta genre på sätt och vis är mer hårdkokt än den amerikanska.

Brittisk noir är inte lika poetisk som amerikansk. Ett påtagligt exempel är att de brittiska filmerna sällan använder berättarröst. Sådan flödar annars i film noir, ofta i poetiska svängar. Det passar inte i de brittiska filmerna. Känslan av öde frammanas inte lika ihärdigt där.

I den brittiska varianten har rollfigurerna bylsiga rockar. Smågangsters kläcker idéer till kupper över te och rostat bröd. Storbritannien och Irland gick på knäna efter kriget – maten var ransonerad in på 1950-talet – och det syns i filmerna. Kläder, bilar, rekvisita, allt ser ut att ha hängt med ett tag, vara lite föråldrat. Samtidigt är spel, foto och dialog ofta lysande och alert. Det är något av film som växt ur kläderna över brittisk noir. Det är en del av dess personlighet och dess charm.

Om poesin är nedtonad i dialogen så återfinns den ofta i fotot, särskilt när Carol Reed regisserar. En natt att leva utspelar sig i ett härjat Belfast. Det är skeva vinklar och män som kastar långa skuggor när de flyr genom långa, trånga gränder. Man kan ana jakten genom Wiens kloaker i Reeds kommande Den tredje mannen. Släktskapet mellan film noir och expressionism kan bli mycket påtagligt i brittisk noir.

Filmerna i det här urvalet befolkas av dåtida brittiska stjärnor som i dag är halvt bortglömda legender, överskuggade av dem som kom fram då den brittiska filmen förnyade sig på 1960-talet. Mörkhåriga, sammanbitna Stanley Baker var en hårt arbetande skådespelare som också producerade, och kom att ge Michael Caine hans första stora roll, i klassikern Zulu (1964). Laurence Harvey gjorde ofta eleganta men hårdhjärtade unga män. Han fick en internationell karriär efter att ha Oscarnominerats för sin roll i Plats på toppen (1959). Både Harvey och Baker hade förmodligen varit mer kända i dag om de inte gått bort innan 50.

Billie Whitelaw gjorde för brittiska filmare många bitska, hårdnackade rollfigurer, samtidigt som hon inom teatern flitigt samarbetade med Samuel Beckett. Hennes förmåga att gestalta respektingivande/skrämmande kyliga kvinnor utnyttjades senare minnesvärt i bland annat Frenzy (1972) och Omen (1976). Diana Dors var känd som ”Englands Marilyn Monroe” och enormt folkkär, en tidstypisk ”bystdrottning”.

De bidrar alla till laddningen och den sjabbiga glamouren i bilderna från den brittiska skuggvärlden kring 1950.

Text: Mårten Blomkvist, filmkritiker och författare

Lästips: Michael F. Keaney, British Film Noir Guide (McFarland, 2008).