Cinemateket

Stig Björkman

Stig Björkman är en av den svenska filmkulturens främsta kritiker och historiker. På 1950-talet var han aktiv inom Stockholms Studentfilmstudio. På 1960-talet var han en tongivande medlem i filmtidningen Chaplins redaktion. Därutöver har han skrivit filmkritik för både dagspress och tidskrifter, svenska som internationella. På senare år har hans produktion i huvudsak bestått av ett stort antal filmhistoriska böcker och dokumentärer. Hans två senaste alster, dokumentärfilmen Jag är Ingrid (2015) och boken Michelangelos blick (2017) – om Ingrid Bergman respektive Michelangelo Antonioni – vittnar om en filmhistorisk kunskap, ett intresse och en ihärdighet som är få förunnad.

Som kritiker, författare och dokumentärfilmare är Björkman välkänd. Mindre omtalade är alla de filmer han gjorde innan han på 1990-talet i huvudsak började göra dokumentärer. Debuten kom 1964: Letizia, en kortfilm som belönades på filmfestivalen i Locarno. Redan där kunde man ana det filmhistoriska kunnandet och den experimentlusta som skulle komma att prägla Björkmans efterföljande produktion. Den franska nya vågen var nog aldrig lika närvarande i den svenska filmen som i Björkmans tidigaste verk.

Något annat som präglar Björkmans spelfilmer är hans utmärkta val av och arbete med skådespelare. Med tanke på hur förtjusta svenska filmskapare i regel är i sina skådespelare, är det ändå talande att skådespelare som Evabritt Strandberg, Sven Wollter, Harriet Andersson, Lena Nyman och Erland Josephson alla gjorde några av sina starkaste rolltolkningar i filmer av Björkman. Arbetet med skådespelarna har även varit ämne för utforskningar och experiment. Den kollektivt uppdiktade och mer eller mindre improviserade Jag älskar, du älskar skiljer sig med sin naturalistiska lätthet markant mot den formmässigt stramare Den vita väggen, där Harriet Andersson tycks liksom instängd inom filmens bildram, med ett objektiv som studerar hennes minsta gester och miner.

De filmer Stig Björkman gjorde under 1960-, 1970- och 1980-talen är en filmkännares verk, men precis som dess upphovsman blickar de framåt lika mycket som bakåt. Björkmans filmer fastnar inte i de banala hyllningarnas kategori, utan kunskapen och kärleken till svunna tiders filmkonst används i syfte att föra vidare, att fortsätta.

Text: Stefan Ramstedt

Lyssningstips: Stig Björkman, ”Sommar i P1”, på sverigesradio.se/sommarvinterip1 (2017).