Cinemateket

Marcel Carné

”Det är svårt att leva.” Desertören Jean Gabin är på flykt, som alla i Dimmornas kaj. I en bar i hamnen står Michèle Morgan i basker och regnkappa, dömd på förhand hon också. En natt får de tillsammans, sedan går det som det måste. I en berömd kärleksscen har Gabin en av sina mest citerade repliker. ”T’as de beaux yeux, tu sais.” Det låter banalt på svenska, ”Du har vackra ögon”, men den som sett Gabin säga det och Morgan svara ”Kyss mig” glömmer det inte.

Av de förföriskt fatalistiska filmer Marcel Carné gjorde åren innan andra världskriget, är ingen mörkare och mer pessimistisk än Dimmornas kaj. Regissörens ständiga medskapare, poeten Jacques Prévert, skrev dialoger som den där paret sitter på en kajkant och talar om skräpet som havet sköljer in. Gabin hade gjort Pépé från Marseille och Den stora illusionen och var en stor stjärna, Carnés virtuosa scenograf Alexandre Trauner byggde Le Havre av papp och gips och Eugen Schüfftan, en av den tyska expressionismens största fotografer, expert på ljusdunkel, förvandlade miljöerna till inre landskap.

Man säger att Gabin fyllde biograferna för att han var som människorna som köade för att se hans filmer. I Dagen gryr är han en arbetare som har skjutit en man som förtjänat det. Medan han väntar på att polisen ska storma hans vindsrum minns han vad som hänt, ända fram till slutet. Det är första gången en fransk film är uppbyggd så. I de amerikanska noir-filmerna från 1940- och 1950-talet är tillbakablickar standard. Tillbakablickar och hjältar som är dömda på förhand.

När hans aktiva period var över, sa Carné att den riktning som påverkat honom mest var den tyska expressionismen, den estetik europeiska regissörer och fotografer tog med sig till USA under kriget, den stil och den stämning som låg till grund för den amerikanska noir-filmen. När man ska beskriva Carnés egna ”svarta” filmer brukar man tala om poetisk realism. I Dimmornas kaj, Hotel du Nord och Dagen gryr berättar han och Prévert om riktiga människor i riktiga miljöer, och de gör det med förhöjd dialog, imponerande kulisser och utstuderad ljussättning. Som på teatern.

”Det enda jag ville göra var filmer om det mirakulösa, det fantastiska. I grund och botten är det det jag verkligen älskar”, sa Carné när han såg tillbaka. Nattens gäster, en medeltidssaga där djävulen dyker upp, hade premiär 1942. Frankrike var ockuperat, och höll man sig till historiska ämnen kunde man arbeta friare. Den hyperromantiska Nattens gäster kunde uppfattas som en allegori där mörkrets härskare var Hitler och Frankrikes hjärta aldrig skulle sluta slå, och filmen blev en stor succé.

Men Carnés mästerverk är Paradisets barn, den väldiga fresken om livet, kärleken och teatern. Det är svårt att förstå att den kunde bli till under ockupationen. Pierre Brasseur var en av skådespelarna: ”Det var krig, och vi ville ta tillbaka allt vi förlorat på slagfälten. Vi ville visa att det inte var slut med Frankrike. Vi ville överträffa oss själva.” Det gjorde de. François Truffaut, nya vågen-regissören som förespråkade ett helt annat sätt att göra film, var 13 år vid premiären. När han och Carné 1984 träffades på en biograf där de tillägnats varsin salong, hade Truffaut sett filmen åtta gånger. ”Jag har gjort 23 filmer”, sa han till Carné, ”och jag skulle byta allihop mot att ha gjort Paradisets barn.”

Text: Nina Widerberg, filmhistorisk skribent på Filminstitutet

Lästips: Jonathan Driskell, Marcel Carné (Manchester University Press, 2012).