Cinemateket

Youssef Chahine

Youssef Chahines mor var grekiska, hans far libanes. Han gick i brittisk skola, tillbringade barndomen framför Hollywoodfilmer och gifte sig sedermera med en fransyska. I hans hem talades fem språk. Framför allt var han dock egyptier. ”Jag gör film för mig själv, sedan min familj, sedan Alexandria, sedan Egypten.”

Hans filmer är vitt skilda: historiska epos, romantiska musikaler, samhällskritiska dramer, självreflexiva metaverk. Ibland samsas flera genrer i samma film. Det går att spåra referenser i hans verk till allt från Gene Kelly, Douglas Sirk och Federico Fellini till neorealism och franska nya vågen.

Hans första dröm var att bli skådespelare, och efter några år på amerikansk teaterskola inledde han karriären som knegare i den egyptiska filmbranschen, konstaterade att han såg ”för konstig ut” för att bli filmstjärna och sadlade om till regissör. Från 1950 och 30 år framåt gjorde han nästan en film om året, och kom att bli en av den arabiskspråkiga filmhistoriens främsta.

Han bröt mot tabun, både till form och innehåll. Egypten hade en rik filmtradition (där den första filmvisningen ägde rum bara ett år efter bröderna Lumières premiärvisning i Frankrike), men genrefilmen dominerade. Chahine var den första realisten, den första att berätta ur böndernas perspektiv, den första med en politisk blick. Senare blev han först med att göra självbiografisk film och i förbifarten flyttade han även gränserna för hur sexuella – inte minst homosexuella – relationer skildrades i egyptisk film. Dessutom stack han ut som sekulariserad katolik i ett huvudsakligen muslimskt samhälle.

Genombrottet Kairo centralstation från 1958 tävlade på Berlins filmfestival och betraktas numera som hans mästerverk, men när den kom var mottagandet mindre entusiastiskt. Blandningen av europeisk och egyptisk filmtradition förvirrade: den inhemska publiken tyckte att filmen var för dyster och realistisk, utländska kritiker att den var för melodramatisk. Chahine tog främst åt sig av den egyptiska kritiken och svor på att aldrig mer göra film över huvudet på folket. Men med tiden kom publiken ikapp honom.

Chahine påverkades ständigt av den politiska situationen i den arabiskspråkiga delen av världen, som under hans livstid genomgick många och dramatiska förändringar. Han debuterade strax före Egyptens befrielse, och gjorde sedan film under både socialisten Gamal Abder Nassers och den västvänliga Anwar Sadats styre. Tidvis motarbetad och besviken gick Chahine i exil och gjorde film i Libanon och Algeriet. Men han återvände alltid till Egypten. Mot slutet av 1970-talet började han se tillbaka på sitt liv och sin gärning. I fyra självbiografiska filmer, varav tre med Alexandria och en med Egypten i titeln, skildrar han sin uppväxt och sitt liv som filmskapare. Han drog ned på takten, men hamnade under 1990-talet åter i hetluften, när han svarade på den växande muslimska fundamentalismen med ett par historiska filmer som fick honom åtalad (men friad) för blasfemi.

Men man måste inte tolka allt politiskt. Youssef Chahine arbetade alltid med flera plan, filtrerade historien genom samtiden och speglade det politiska i det personliga. En av hans bästa filmer, Jorden, utspelar sig till exempel på 1930-talet (när Egypten var en brittisk koloni), bygger på en bok utgiven i mitten av 1950-talet (strax efter revolutionen) och spelades in 1969 (två år efter Israels seger i sexdagarskriget). Alla dessa historiska kontexter samverkar i berättelsen om några bönders kamp för att behålla den mark en rik godsägare vill beslagta. Slutbilden, där en blodig hand försöker gripa tag i sådden på den magra jord som förlorats, är en stark metafor – men det är bondens personliga tragedi som får ens hjärta att brista.

Text: Anders Annikas

Lästips: Malek Khouri, The Arab National Project in Youssef Chahine’s Cinema (The American University in Cairo, 2010); Ibrahim Fawal, Youssef Chahine (British Film Institute, 2001).