Cinemateket

Anna Karina

Historien har berättats tidigare: en ung danska tar sig till Paris, börjar arbeta som modell, får sitt artistnamn av Coco Chanel, vägrar vara naken i Jean-Luc Godards Till sista andetaget, slår igenom i september 1961 då två av hennes filmer går upp på bio i Frankrike: Godards En kvinna är en kvinna och Michel Devilles Ce soir ou jamais. Allt sedan dess har Anna Karina varit den skådespelare som – mer än rörelsens andra ikoner – förkroppsligat vad den franska nya vågen stod för.

Den näst sista tablån i Leva sitt liv har en titel som lyder: ”Place de Châtelet. Den okända. Nana filosoferar utan att veta om det.” Nana var kanske omedveten om vad hon gjorde. Karina var det definitivt inte. I sin gestik, i sättet att leverera repliker, gjorde Karina just det: filosoferade. Hon hade en förmåga att i en och samma gest gestalta ett närmande och ett avståndstagande, ett bejakande och ett bestridande, en kapitulation och ett motstånd – kort sagt flera av de sociala motsägelser som präglade den nya vågens generation. Därtill hade hon en förmåga att framföra gester och repliker såsom citerade, vilket gjorde henne perfekt för Godards filmer.

Karinas karriär efter nya vågen tillät henne att utnyttja hela sitt register som skådespelare. All den intensitet och livfullhet som liksom sipprar ur de tydligt stilistiska framträdandena i nya vågen-filmerna gestaltas på ett mer klassiskt manér i flera av hennes senare filmer. Hennes förmåga till naturalistiskt skådespeleri tar sig kanske tydligast uttryck i regidebuten Vivre ensemble, där hon gör filmens huvudroll.

Den senare delen av Karinas karriär präglas av en stark konstnärlig sensibilitet i valet av roller. Karina arbetade med några av den tidens films mest framstående filmskapare, som Luchino Visconti, Márta Mészáros, Rainer Werner Fassbinder, Benoît Jacquot, och Raúl Ruiz.

Efter 1980-talets slut gjorde hon få filmer, och ägnade sig i stället åt sitt arbete som författare, teaterskådespelare och sångerska. Ett av sina sista framträdanden på film gjorde hon i Jacques Rivettes musikal Haut bas fragile, en liten men ack så viktig roll. Det var mer än passande att hon – som vuxit upp med den amerikanska musikalen och med Judy Garland som idol, slagit biografpubliken med häpnad i den inledande musikalsekvensen i En kvinna är en kvinna och gjort så många andra musik- och dansnummer i sina filmer – fick chansen att återkomma i en genre hon hade burit med sig hela tiden.

Anna Karina gick bort 2019 och vi uppmärksammar henne med sju filmer.

Text: Stefan Ramstedt

Lästips: Graham Fuller, ”Anna Karina interviewed by Graham Fuller” i Isabella Weibrecht, John Boorman och Walter Donohue (red.), Projections 13: Women film-makers on film-making (Faber & Faber, 2004).