Cinemateket

Nelly Kaplan

Nelly Kaplans filmer brukas förlänas adjektiv som ”våld- samma” och ”vilda”. Hon beskriver gärna sig själv (och sina kvinnliga protagonister) som häxor som inte låter sig brännas. Anhängaren Pablo Picasso sa det kanske bäst: ”Fräckhet upphöjd till konst.”

Kaplan är och var en motvalls filmskapare – hon umgicks med surrealister och experimentfilmare men gjorde mainstreamfilm, hennes filmer turnerade på ”kvinnofilmfestivaler” men hon undvek feminister, hon var samtida med nya vågen men kallade Jean-Luc Godard ”fejk”. Hennes plats i filmhistorien har länge varit undanskymd, delvis för att det inte är så lätt att placera henne i ett sammanhang.

Hon föddes av rysk-judiska föräldrar i Buenos Aires 1931. 22 år gammal tog hon båten över till Frankrike, med ett rekommendationsbrev från argentinska cinemateket. Väl i Paris lärde hon känna den legendariska cinematekschefen Henri Langlois, började skriva filmkritik för argentinska tidningar och blev stamgäst på Cinemateket. Langlois presenterade henne för Abel Gance – en banbrytare under stumfilmseran, numera på fallrepet – och han föll pladask. Kaplan blev hans aktris, assistent, älskarinna och medregissör och Gance upplevde en andra vår som filmskapare. Hennes dagbok från inspelningen av Gances Austerlitz är rik Nelly Kaplan på anekdoter om Orson Welles, Michel Simon, Claudia Cardinale, Jack Palance, Jean-Louis Trintignant och Vittorio de Sica och vittnar om hur viktig hon var för att hålla ihop produktionen. När Kaplan började göra egna filmer var det först i form av korta konstnärsporträtt, och för Le regard Picasso belönades hon på filmfestivalen i Venedig. Gance var snart akterseglad, långfilmsdebuten Byslinkan blev en stor framgång, inte minst i feministiska kretsar. Men den kom att bli hennes enda. Feministerna visste inte riktigt vad de skulle göra med filmerna som följde, där starka kvinnors uppgörelser med patriarkatet varvades med mjukporr och buskis.

Den där fräckheten är ett särdrag, men man anar också ett ständigt leende och en skälm bakom örat. I nästan alla hennes filmer spelar någon av huvudpersonerna ett slags spel – de framstår som naiva men är i själva verket flera steg före alla andra.

När Langlois och Gance dog försvann Nelly Kaplan från rampljuset. De senaste 30 åren har hon i stället fokuserat på sitt författarskap. Häromåret restaurerades flera av hennes filmer och hon ”återupptäcktes” i viss mån i samband med en retrospektiv i New York. Kanske är tiden till sist mogen för hennes konstnärliga fräckhet.

Text: Anders Annikas

Lästips: Joan Dupont, ”Searching for Nelly Kaplan”, Film Quarterly, Summer 2018 (Vol. 71, Nr. 4).