Cinemateket

Sylvester Stallone

Utseendemässigt liknar Sylvester Stallone ett av många muskelberg som crawlade runt i videovåldets blod- och svettpöl, men bortom hans biffiga biceps har det alltid funnits en passionerad berättare. Boxare, fifflare, olika slags enmansarméer – sedan tidigt 1970-tal har han slitit hund för att överföra sina slagkraftiga outsiders till vita duken. En strid som även utkämpats bakom kameran.

Stallone blev allas favorit-underdog med Oscarvinnaren Rocky, för vilken Stallone själv nominerades för bästa manus och manliga huvudroll. Den store filmhumanisten Frank Capra ansåg att det var den bästa filmen på tio år. Men vägen till Oscarsgalan var lång och kantad av arbetslöshet.

Med sitt första barn på väg bestämde sig Stallone för att ge upp provspelningarna och lägga all kreativ energi på skrivandet. Inspirerad av New Hollywood-rebellerna köpte han två böcker – en skrivhandbok och manuset till Easy Rider – och bänkade sig framför skrivmaskinen. Väl där insåg han vad hans hjärta slog för: heroism, kärlek, värdighet, mod, människans förmåga att anta utmaningar – egenskaper som inte var på modet längre. ”Största influensen i mitt liv var Stålmannen-serier. Jag läste dem inte bara, de var min bibel”, har han själv sagt.

I publikens ögon var han Rocky, på gott och ont. Stallone dammade av sitt gamla manus till Paradise Alley för att bredda sig och förverkliga sin dröm att regissera. Många avfärdade det historiska dramat som ett egoprojekt, andra föll för ambitionsnivån och det färgstarka rollgalleriet.

Till slut erbjöds han huvudrollen i First Blood, efter David Morrells roman om en hemkommen Vietnamveteran som hamnar i konflikt med en korrumperad polisstyrka. Stallone tog manuset, gjorde mördarmaskinen mer sympatisk och visade världen att han var mer än bara Rocky. Men om han på 1970-talet imponerade på Frank Capra var det nu snarare Ronald Reagan som var hans största fan. Presidenten menade att Rambo-filmerna fick honom att inse vad som behövde göras med landet. ”Man kan säga att Amerika återvänt till gymmet”, skämtade Stallone, högst medveten om filmernas funktion som ”högerfantasier”.

Subtilitet har aldrig varit Stallones starka sida. Han maximerar och tar i från tåspetsarna, vare sig det gäller ”Adrian!”-skriket i Rocky eller som regissör till Saturday Night Fever-uppföljaren Staying Alive. Men snarare än stereotypa machoporträtt arbetar han flitigt med melodramatiska känsloyttringar och musikalisk koreografi.

Med sex filmer uppmärksammar vi en krallig kreatör som gett klassiskt berättande en muskulösare form.

Text: Sebastian Lindvall

Lästips: Chris Holmlund, The Ultimate Stallone Reader: Sylvester Stallone as Star, Icon, Auteur (Wallflower Press, 2014).