Cinemateket

Jacques Demy

”Aldrig några känslor, aldrig någon romantik / Aldrig stora ord, eller storslagen lyrik”, sjunger syskonparet Françoise Dorléac och Catherine Deneuve i Jacques Demys Flickorna i Rochefort. Demy var en viktig gestalt inom den franska nya vågen, och kanske hade det storslagna, det romantiska och det lyriska negligerats av hans kollegor med sitt strängare och mer sobra bildspråk? Säkert är i alla fall att ingen förvaltade Hollywoodfilmens storslagenhet bättre än Demy.

Han växte upp i Nantes (en stad som skulle spela en viktig roll i hans verk) och gjorde sina första filmer i tidig ålder; animationer målade för hand på framkallad 9,5 mm-film vars emulsion han hade tvättat bort. Vid samma tidpunkt, efter andra världskrigets slut, började han även bevista Nantes filmklubbar.

Färgfilm ansågs vara för dyrt så Demy fick nöja sig med svartvitt till långfilmsdebuten Lola. Demy gjorde sig senare känd som en av den franska filmens största kolorister, men hans två första svartvita filmer visar tydligt på hans känsla för inramning och bildrytm, och den romantiska och tragiska stämningen som präglar hans livsverk etableras redan i hans tidigaste verk.

Paraplyerna i Cherbourg belönades med både Guldpalmen och Louis Delluc-priset (för bästa franska film) och filmens ledmotiv, skrivet av Michel Legrand, arrangerades om till poplåt på flera språk. Det romantiska och tragiska i berättelsen om ett kärlekspar som separeras på grund av kriget i Algeriet är karaktäristiskt för Demys konstnärskap – bakom en ofta färgsprakande yta vilar ett mörker: förlorad kärlek, vilsenhet, incest, polisvåld. Till och med Demys sorgfriaste film, Flickorna i Rochefort, innefattar en historia om en styckmördare.

”Jag försöker att kämpa mot idén att musikaler inte fungerar i Frankrike”, sade Demy. När han gjorde sina första filmer var musikalfilmen på utdöende i västvärlden. Målet för Demy var inte att återuppleva den i dess gamla skepnad, utan att – helt i linje med andra nya vågen-regissörer – hylla den och ge den nytt liv i en förnyad form.

Jacques Demy dog 1990. Vi visar nio av hans mest lyriska, storslagna, lekfulla och tragiska filmer samt en dokumentär om hans konstnärskap signerad livskamraten Agnès Varda.

Text: Stefan Ramstedt

Lästips: Darren Waldron, ,Jacques Demy (Manchester University Press, 2015).