Cinemateket

Kira Muratova

När Kira Muratova gick bort häromåret förlorade ukrainsk film sin obestridda mästare, och världen förlorade en av de sällsynta konstnärer som utan att kompromissa med sin estetiska eller etiska övertygelse briljerat under flera olika politiska regimer. I fallet med före detta Sovjetunionen är det ingen liten prestation – den sovjetiska filmhistorien är full av exempel på eftergifter och borttappade moraliska kompasser. Många är de som flytt och drunknat i banala manér på den fria marknaden, eller som bytt ut en gud mot en annan och agerat språkrör åt både Brezjnev och Putin. Kira Muratova förblev oberoende, och var en huvudvärk för alla regimer hon verkade under.

Hon föddes som Kira Korotkova i Rumänien (i nuvarande Moldavien), av en judisk mor och en rysk far, båda hängivna kommunister, och tog 1959 examen i regi vid filmskolan i Moskva. Kort efteråt anställdes hon som regissör vid den anrika filmstudion i Odessa (i nuvarande Ukraina), där hon kom att stanna i årtionden och spela in lejonparten av sina filmer – även om ryktet säger att hon tidvis arbetade som städare för att hålla sig sysselsatt. Som kvinna i en övervägande manlig miljö tvingades hon regissera sina två första filmer tillsammans med dåvarande maken Aleksandr Muratov. Hon tog aldrig avstånd från dessa verk, men hävdade alltid att den första egna filmen, Korta möten från 1967, bör räknas som den verkliga starten för hennes karriär. Även om den är mindre oortodox än hennes senare filmer gjorde Muratova omedelbart klart att hon inte var intresserad av konventionella narrativa strukturer, utan hellre lekte med föreställningar om rum och tid, till en punkt nära surrealismen – samtidigt som hon visade ett genuint intresse för verkliga människor i verkliga relationer. En förenklad västerländsk analys lyder att Muratova hade problem med ”den socialistiska realismens drakoniska strukturer”, men det var just fokuset på vardagen – ofta på försummade platser – och ett sökande efter absurdism där andra fann metafysik, som skilde Muratova från samtida kollegor. Det ledde också till åtskilliga duster med censuren.

Efter upplösningen av Sovjetunionen förändrades egentligen ingenting i Muratovas filmer, för ingenting har egentligen förändrats, när det gäller relationer och grundläggande livsvillkor, för en genomsnittlig geolog, hushållerska, byggnadsarbetare, lärare, olycklig fru eller ett barn. Muratova förblev deras förkämpe och fortsatte att måla sina storslagna, absurdistiska, polyfona fresker över människans tillstånd.

Text: Jurij Meden, programchef vid Österreichiches Filmmuseum

Texten är en översatt, redigerad version av en programtext till Österreichiches Filmmuseums Kira Muratova-retrospektiv 2019.

Visningarna sker i samarbete med Natsionalnyj tsentr Oleksandra Dovzhenka.

Lästips: Jane Taubman, Kira Muratova (I. B. Taurus & Co, 2005).