Cinemateket

Kropp: Yvonne Rainer

– Anteckningar om vardagens revolutioner och danser

Den amerikanska avantgardistiska dansaren och koreografen Yvonne Rainer vände sig till filmen under 1970-talet. Med sig förde hon idéer kring performancekonst och integrerade dem i en intelligent, teoretisk och collagekonstruerad film som analyserade (den kvinnliga) kroppens roll i det samtida västerländska samhället.

Yvonne Rainer (född 1934 i San Francisco) var dansare och koreograf innan hon började göra film. Hon flyttade till New York under 1950-talet för att studera dans och var 1962 med att grunda den numera välkända experimentella Judson Dance Theater. Under ett av hennes första framträdanden anmärkte en åskådare att ”hon går som om hon går på gatan”. (1) Kommentaren var säkerligen inte menad som en komplimang, men ironiskt nog finns det ett korn av sanning i den. Yvonne Rainer sätter stor emfas på kroppens vardagliga gester och upphöjer dem till något större.

Vid mitten av 1960-talet gjorde Rainer ett par kortfilmer och projicerade även rörlig bild som en del av sina performanceföreställningar. Det var inte förrän tidigt 1970-tal som hon tog ett definitivt steg mot filmen. Vid den tidpunkten var hon redan en välkänd konstnär, som aktades högt för att ha varit delaktig i att återuppfinna dansen inom ramen för den experimentella och avantgardistiska konsten. Skiftet till filmen utgör dock inte en brytning, utan en utvidgning som tillät henne att arbeta med den mänskliga kroppen på nya sätt.

Rainers tidigaste filmer präglas av ett särskilt intresse för att filma dans och performance – ofta i en dansstudio eller tomma rum med vita väggar. Vi ser dansare som repeterar, framträder, sitter stilla, ligger ner. Med filmen kunde Rainer dissekera och sätta samman kroppsliga rörelser på ett sätt som liveframträdandet inte tillät. Först en tagning av torsor i rörelse, sedan armar, därefter ansikten och sedan tillbaka till torsorna. De kroppsliga rörelserna symboliserar inte nödvändigtvis något mer än dem själva. I Rainers filmer tycks det finnas en fascination för kroppen som en möjlig plats för ren rörelse. Den filmade kroppen kan vara både fysisk och abstrakt, kött och flyktig.

Detta är dock enbart en av aspekterna av Rainers intresse för den filmade kroppen. Parallellt med detta löper ett politiskt engagemang kring (den kvinnliga) kroppens plats i ett patriarkalt, kapitalistiskt samhälle. Hennes filmproduktion präglas starkt av 1970- och 80-talens kritiska teorier kring feminism, postmodernism och dekonstruktion. Genom berättarröster, textskyltar, uppläsningar och skådespelare diskuterar och analyserar Rainers filmer politiken i mellanmänskliga förhållanden, dikotomin manligt/kvinnligt, minne, självuppfattning och olika representationsmodus – och här uppenbaras också Rainers fascination vid och frustration över språket. Hur kommunicerar vi? Hur konstruerar vi berättelser och narrativ? Vilka roller spelar språket i att upprätthålla det moderna samhällets rigida strukturer?

Kropp och språk – två sammanflätade sätt att skapa och uttrycka sig på som får en unik kinematografisk form i Rainers verk. Hennes filmer framkallar en polyvokalitet, de är motsägande och kan peka i flera riktningar på en och samma gång. Formmässigt arbetar hon med det talade och skrivna ordet, med text och bild, röster utan kroppar och röstlösa kroppar. Filmerna är analytiska och kritiska, men en underström av humor och ironi löper igenom dem. Det är känslan som håller Rainers filmer samman. Som B. Ruby Rich, författare och vän till Rainer, har beskrivit det: ”Behovet att arbeta mer explicit med känslan var en stark motivation bakom hennes skifte från dans till film.” (2) För att utforska känslornas landskap, både skämtsamt och seriöst, gjorde Rainer hemmet till ett annat viktigt rum i sina filmer. Rainer hämtade inspiration från melodramen – en genre där hemmet, på gott och ont, tillhörde kvinnan. Hennes filmer innefattar en metadiskussion om kvinnligt bildskapande och utgör en rik vitalisering av den melodramatiska berättelsen. En vitalisering som bryter ned melodramen till dess essens, samtidigt som den affirmativt återanvänder dess troper, och därigenom frigör den genren från historien och sätter den i en modern kontext.

(1) Yvonne Rainer, Work 1961-73 (1974).
(2) B. Ruby Rich, “Yvonne Rainer: An Introduction” i The Films of Yvonne Rainer (1989).

Läs mer: Yvonne Rainer, The Films of Yvonne Rainer (1989).

Kuraterat av Oscar Pedersen.