Cinemateket

Rekonstruktion – De bittra åren

1964 startade Svenska Filminstitutet en visningsverksamhet för att tillgängliggöra de filmsamlingar man övertagit från Filmhistoriska samlingarna för allmänheten, samt för att öka intresset för filmhistorien och filmkonsten. Med fokus på samlingarna visades klassiker och icke-kommersiell modern film i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm. Sedan dess har fler än 30 000 filmer, från hela världen och från alla tider, visats under namnet Svenska Filminstitutets Filmklubb och senare Cinemateket. Internationella filmskapare har introducerats för en svensk publik och bortglömda svenska filmer har fått ett andra liv. Under rubriken ”Rekonstruktion” lyfts en programpunkt från alla dessa år fram för att berätta om Cinematekets och svensk filmkulturs historia.

Vid slutet av 1960-talet växte en stark dokumentärfilmstradition fram, såväl i Sverige som internationellt. Det här var filmskapare som var politiskt engagerade, och utforskade inte bara filmkameran, utan även alternativa produktions- och distributionsformer, som vapen i en kamp för ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle. Kollektivfilmen blev ett alternativ till auteuren och dess hierarkier, och genom distributionsorganisationer som drevs av filmskaparna själva lyckades man nå en publik med ett slags film som av de etablerade filmdistributörerna av en eller annan anledning ansågs opassande. Viktiga namn i en svensk kontext är bland andra Lena Ewert, Jan Lindqvist, Ingela Romare, Lennart Malmer, Carl Henrik Svenstedt och Rune Hassner – varav den sistnämnda var en nyckelperson för just den visning som rekonstrueras i detta program.

Under oktober och november 1970 visades ett antal dokumentärfilmer från depressionens USA under rubriken “De bittra åren”. Serien var en del av ett samarbete mellan Filmklubben och Liljevalchs, där Filmklubben anordnade tre visningar, medan Liljevalchs satte upp en utställning med titeln “FOTO/FILM/BILD”, som löpte från 9 oktober till 9 november, och som innefattade både fotografier och filmer. Till de tre visningarna på Filmklubben bjöd man även in två av de filmskapare som fanns representerade i programmet, Paul Strand och Pare Lorenz, för att inleda var sitt program, medan Rune Hassner inledde den tredje och sista visningen.

Den dåvarande chefen för Filmklubben, Anna-Lena Wibom, noterade att filmerna som visades hade två saker gemensamt: de var alla gjorda av filmskapare med bakgrund som fotografer, och var alla politiskt engagerade skildringar av den ekonomiska depressionens efterverkningar. Flera av filmerna var också beställningsverk från olika myndigheter.: Farm Security Administration, för vilken fotografer som Dorothea Lange och Walker Evans även arbetade, producerade bland annat The River, medan Staden producerades av The American Institute of Planners; Flera av filmskaparna var bundna till organisationen Workers Film and Photo League.

I samband med retrospektiven och utställningen gav man ut en ambitiös publikation, vars undertitel, “Filmfakta 1” tyder på att den var tänkt som den första av flera efterföljande publikationer, där det beskrivs hur gränserna mellan fotografi och film återigen har börjat uppluckras – en situation som jämförs med den från 1930-talets USA: “Varken förr eller senare i foto- eller filmhistorien tycks ändock ett så fruktbart samarbete ha etablerats mellan fotografi och film som just i 30-talets USA.” Men kanske handlade det minst lika mycket om att situera och kontextualisera den dåtida politiskt engagerade dokumentärfilmen, oavsett om den gjordes av fotografer eller filmskapare.

I samband med denna serie förvärvades en kopia av en film som ingick i programmet, Willard Van Dykes Staden. Den 18 oktober 1970 visades den i ett program tillsammans med Pare Lorentz The River, som vi för denna visning lånat in en kopia av från Museum of Modern Art.

Kuraterat av Stefan Ramstedt.