Cinemateket

För evigheten - Filmarkivet 90 år!

Film är på en och samma gång en konstform, en industriell marknadsvara och historiska dokument över ett samhälle i förvandling. Få uttryckssätt har kommit att prägla mänskligt liv och tänkande så mycket som film under de senaste 125 åren. Svenska Filminstitutets samlingar utgör därför en del av vårt kollektiva minne och av det nationella kulturarvet. Under denna rubrik uppmärksammas samlingarna, som är tänkta att bevara vårt kollektiva minne - för evigheten.

Filminstitutets arkivsamlingar har sitt ursprung i bildandet av Svenska Filmsamfundet 1933, vilket gör Filminstitutets arkiv till ett av de äldsta ännu existerande i världen. Till en början samlade samfundet mestadels in böcker, tidskrifter, manuskript, stillbilder och affischer, men så småningom också filmer. Samfundets samlingar fick en självständig ställning 1940 under namnet Filmhistoriska samlingarna, vilka inhystes på Tekniska museet. 1964 donerades allt material till det då nybildade Svenska Filminstitutet, och samlingarna fördes sedermera fysiskt över till Filminstitutet när Filmhuset stod klart 1971.

Fokus för samlingarna har alltid varit svensk film, men redan från starten omfattade filmsamlingarna även utländsk film som biografvisats i Sverige. Alltsedan dess har definitionen av svenskt filmarv inbegripit film som har visats på bio i Sverige, eftersom också utländsk film har haft stort inflytande på svensk filmkultur och på samhället i stort. Den utländska filmen i samlingarna består i huvudsak av kopior som visats på biograf, medan insamlingen av den svenska filmen även omfattar original- och bevarandematerial från vilka nya visningskopior i analoga och digitala format kan framställas.

Till skillnad från tryckt material har det i Sverige aldrig funnits en pliktexemplarslagstiftning för film i originalformat: att producenter juridiskt skulle vara bundna att lämna in filmmaterial till Filminstitutet. I avsaknad av en sådan lagstiftning har Filminstitutet sedan 1980 ett system för kontraktsbunden leverans, det vill säga bolag som erhåller någon form av produktionsstöd från Filminstitutet har alltsedan dess genom avtal förbundit sig att leverera så kallat säkerhetsmaterial (i huvudsak material som kan användas som underlag för nya kopior) till Filminstitutet för att på så sätt garantera att så mycket som möjligt av den nationella produktionen finns bevarad för framtida generationer.

Dock har merparten av samlingarna genom åren byggts upp genom frivilliga depositioner och donationer från produktions- och distributionsbolag, vilket i större skala började ske när Filminstitutet övertog huvudmannaskapet för samlingarna på 1960-talet. Samlingarna är på detta sätt en reflektion över det som visats på svenska biografer.

Men filminstitutets arkivsamlingar har genom åren vuxit inte bara på grund av depositioner, donationer och avtalsenlig leverans av säkerhetsmaterial, utan också genom restaureringar och omkopieringar, då nya negativ, mastrar och kopior tagits fram för att filmer åter ska bli visningsbara. Redan i slutet av 1950-talet började viss brandfarlig nitratfilm att omkopieras till acetatfilm och det aktiva bevarandet i form av analog restaurering tog riktig fart först när Filminstitutet tog över samlingarna i mitten av 1960-talet. Fokus på arbetet låg till en början på svensk spelfilm från stumfilmstiden och från 1930- och 1940-talen, men från och med 1980-talet fick Filminstitutet extra medel för att också omkopiera kort- och dokumentärfilm från nitratfilmsperioden.

I början av 2010-talet övergick biografdistributionen från analoga kopior till digitala format, och för att svensk film överhuvudtaget skulle kunna visas startade Filminstitutet 2013 en egen digital restaureringsverksamhet, vilken resulterat i att ett allt större antal svenska filmer nu också finns tillgängliga i digitala format, både för biografvisning och för andra visningsfönster. Varje år görs ett urval av 50-60 filmer som blir föremål för digital restaurering.

Den analoga restaureringen utfördes fram till början av 2010-talet på externa laboratorier runt om i Stockholm, men på grund av teknikskiftet upphörde det sista fullskaliga analoga laboratoriet med sin verksamhet 2011. Sedan dess har Filminstitutet bedrivit analog filmrestaurering i egen regi, och fokus har varit att säkra de filmer som fortfarande endast föreligger på nitratfilm, vilket i huvudsak är svensk kortfilm från 1920-, 1930- och 1940-talen, samt unik, internationell film från filmmediets allra första decennium.

När Filmhistoriska samlingarna gick över till Filminstitutet 1964 bestod de av drygt 600 filmer. I dag finns material till drygt 32 000 filmer bevarade. Ambitionen med den återkommande programpunkten "För evigheten" är att med tio visningar per termin lyfta fram det rika och i flera fall unika filmarv som finns i Filminstitutets arkivsamlingar, och genom att programsätta såväl klassiker som dolda skatter spegla samlingarnas bredd och ge en så mångfacetterad bild av filmarkivets uppkomst och utveckling som möjligt.

Om höstens jubileumsprogram:

Filminstitutets arkivsamlingar fyller 90 i år, och För evigheten-programmet firar med att denna höst göra nedslag bland tillskott till samlingarna under de decennier som förflutit, för att visa hur de genom åren har byggts upp av depositioner, donationer, restaureringar, byten och aktiva förvärv.

Under Filmsamfundets första år efter bildandet 1933 förvärvades böcker, tidskrifter, manuskript, stillbilder och affischer. Det dröjde till 1937 innan de första filmerna inkom till samlingarna. Då donerades kopior av Edvard Persson-filmerna Studenterna på Tröstehult (1924) och Den gamla herrgården (1925) av Jens Edvard Kock, en biografägare verksam i Malmö som också var inblandad i produktionen av de båda filmerna. Tyvärr dröjde det ända till början av 1970-talet innan den donerade nitratkopian av Den gamla herrgården omkopierades till säkerhetsfilm, och under de år som förflutit hade delar av kopian hunnit förstöras. Därför återstår idag endast en dryg tredjedel av filmens ursprungliga längd.

Redan innan Tekniska museet i Stockholm började inhysa det nybildade Filmsamfundets samlingar så hade museet egna samlingar av film och filmrelaterat material. BIand annat hade man fått en kamera och en projektor av märket Gaumont i donation från Emil Sieurin, ingenjör vid Höganäsbruket (och betalande årsmedlem i Tekniska museets vänförening). Sieurin hade köpte dessa under en resa till världsutställningen i Paris år 1900, då han också införskaffade 19 kortfilmer producerade av Gaumont (varav tio är attribuerade till den kvinnliga regissörspionjären Alice Guy). Från dessa nitratkopior, kallade Sieurins franska bilder, framställde Filminstitutet ett duplikatnegativ i mitten av 1980-talet, från vilket en ny visningskopia togs fram 2008. Med den inköpta kameran filmade Sieurin bland annat människor i arbete och under fritid i sin hemstad Höganäs 1901, och skapade därmed de första rörliga svenska bilderna av vardagsliv. Dessa tagningar, kallade Sieurins svenska bilder, omkopierades även på 1980-talet, då nytt negativ och ny visningskopia togs fram.

Inte heller på 1940-talet förvärvades eller donerades filmer med någon större regelbundenhet till det som från 1940 kom att heta Filmhistoriska samlingarna; exempelvis införskaffades det under 1943 inte en enda film. Två år dessförinnan utökades dock samlingarna med kort- och journalfilmer, samt två långfilmer, varav den ena var den fransk-brittiska Don Quijote (1933), av den österrikiske regissören Georg Wilhelm Pabst och med ryske sångaren Fjodor Sjaljapin i titelrollen, skänktes till samlingarna av den svenska distributören AB Wivefilm. Don Quijote är en av de nitratkopior som blev föremål för omkopiering under 1970-talet, då ett duplikatnegativ togs fram från vilket sedermera en ny visningskopia framställdes.

I början av 1950-talet var tillskotten till samlingarna fortfarande sparsamma eftersom någon regelbunden deposition av kopior från svenska distributörer ännu inte kommit i gång. Men Filmhistoriska samlingarna var då sedan några år tillbaka medlemmar av den internationella filmarkivsfederationen FIAF, vilket tillsammans med övergången från nitrat- till acetatfilm gjorde det möjligt att byta till sig kopior av omkopierade och restaurerade utländska klassiker från andra filmarkiv runt om i världen. På detta sätt förvärvades 1953 en visningskopia av den franska stumfilmen Det var i vår ungdom (René Clair, 1927) från British Film Institute i London, med vilka dåvarande intendenten för samlingarna Einar Lauritzen snabbt hade etablerat goda kontakter.

1963 - det sista året innan samlingarna övergick till Filminstitutet - inkom 31 nya filmobjekt. Några av dessa var nya bevarandematerial som Filmhistoriska samlingarna låtit framställa från nitratmaterial i samlingarna. Bland annat framställdes ett duplikatnegativ från en nitratkopia av den amerikanska dokumentärfilmen Moana, solens son (Robert J. Flaherty, 1926), inspelad på ön Samoa. Nitratkopian kom ursprungligen från Etnografiska museet, och hade använts av Filmhistoriska samlingarna vid ett av deras sällsynta visningsprogram, som gick av stapeln på biograferna Saga och Bostock i Stockholm i november 1946, då 50-årsjubileet för filmen i Sverige uppmärksammades med visningar av filmhistoriska klassiker. Någon ny visningskopia från duplikatnegativet togs aldrig fram, men negativet ställdes i mitten av 2010-talet till förfogande för en digital restaurering som utfördes under överinseende av bl.a. Flahertys barnbarnsbarn Sami van Ingen. Som tack fick Filminstitutet 2019 en digital kopia av filmen, med pålagt ljud som spelades in av regissörens dotter Monica Flaherty under en vistelse på Samoa i mitten av 1970-talet.

Under de första åren som huvudman för samlingarna fokuserade Filminstitutet på omkopiering och restaurering av den svenska stumfilmen. Men från och med början av 1970-talet var de aktiva bevarandeinsatserna inriktade på att ta fram nya mastrar och visningskopior till de svenska ljudfilmer från 1930-, 40- och början av 50-talet som enbart förelåg på nitratfilmsbas. Bara under år 1973 restaurerades inte mindre än 72 långfilmer för att åter göra dem visningsbara. En av dessa var Poppe-filmen Greven från gränden (Lars-Eric Kjellgren, 1949), till vilket nytt material framställdes från filmens originalnegativ.

Bland de 832 filmobjekt till 668 filmer som inkom till samlingarna 1983 fanns i huvudsak depositioner av visningskopior av utländsk film från svenska distributörer samt material som framställts i samband med analog omkopiering och restaurering av svensk film. Men även filmer som inte visats på biograf i Sverige införskaffades i form av aktiva förvärv under detta år, bland annat en kopia av den drygt fyra timmar långa Molière ou la vie d'un honnête homme (1978), som tidigare endast visats i Sveriges Television. Kopian köptes in direkt från regissören Ariane Mnouchkines produktionsbolag och textades på svenska.

Möjligheten till aktiva förvärv har genom åren varierat, och under många år har inga anslag funnits för detta ändamål. När tillfällen att köpa in kopior dykt upp har det ofta varit för att fylla igen luckor i samlingarna, oftast i form av utländska klassiker som antingen aldrig deponerades av distributören eller vars deponerade kopia inte längre kunnat visas på grund av nedbrytning eller slitage. Från UCLA Film and Television Archive i Los Angeles införskaffades 1993 en ny kopia av Spansk karneval (1935); den sista av sju filmer som Josef von Sternberg regisserade med Marlene Dietrich i huvudrollen.

På grund av de begränsade möjligheterna att aktivt införskaffa kopior har samlingarnas bestånd av utländsk film till största delen varit avhängigt av vilka filmer som faktiskt gått på svenska biografer, och att kopior av dessa har deponerats till arkivet. För bredden i samlingarna kan vi därför tacka det strävsamma och passionerade arbete som inte minst mindre importörer och distributörer har bedrivit för att utvidga den svenska biorepertoaren. Många distributörer hade ett begränsat antal kopior av sina filmer som inte sällan i var i distribution under flera år, vilket gjorde att det till exempel dröjde till 2003 innan Folkets bio deponerade En historia om vinden (Joris Ivens & Marceline Loridan, 1989) till arkivet.

Spridning och visning av film i Sverige har genom åren inte bara skett genom kommersiell distribution. Många ambassader och kulturinstitut har ställt 16 mm-kopior av respektive lands filmer till förfogande för filmklubbar och andra visningsaktörer vid sidan av regelrätta biografvisningar, för att på så sätt sprida kunskap och kännedom om det egna landets filmer och kultur. När digitaliseringen slog igenom fullt ut i början av 2010-talet, upphörde också denna form av distribution, och 2013 emottog Filminstitutet en samling med 54 textade 16 mm-kopior från Goethe-institutet i Stockholm. Samlingen består av filmer från såväl mellankrigstiden som från de forna staterna Väst- och Östtyskland, samt filmer producerade efter återföreningen. En av de filmer som deponerades var Lissy (1957) i regi av Konrad Wolf, en av DDR:s främsta filmskapare, som var verksam från mitten av 1950-talet till början av 1980-talet.

Nästan hälften av all svensk spelfilm från stumfilmsperioden har gått förlorad, men med jämna mellanrum återfinns hela eller delar av filmer, framför allt i utländska arkiv. Vad gäller långfilmer av svensk ljudfilm producerad under 1900-talet ser siffrorna annorlunda ut; drygt 96% finns helt eller delvis bevarade hos Filminstitutet, men även för denna kategori händer det att förlorade filmer dyker upp i utländska filmarkiv. Under efterforskningar som genomfördes häromåret visades det sig att Cinémathèque québécoise i Montréal har ett 16 mm duplikatnegativ av Terry Whitmore, for example (Bill Brodie, 1970), en svenskproducerad långfilmsdokumentär som består av en intervju med en afrikanskamerikansk Vietnamkrigsvägrare bosatt i Stockholm. Filminstitutet lånade in detta duplikatnegativ från våra kanadensiska kolleger och utförde 2023 en digital restaurering av filmen, som därmed införlivades i samlingarna.

Kuraterat av Jon Wengström.