Svenska synden - En vågad våg
Från moralpanik till kultstatus - den svenska synden blev ett internationellt fenomen som skakade censurmyndigheter och biopublik världen över. Runt tiden som Arne Mattsson och Ingmar Bergman klädde av svensk film inför världspublik på 1950-talet kom Sverige att ses som ett syndens epicentrum. Varför väckte våra filmer sådan fascination och fruktan världen över?
Protester, rättsfall, beslagtagna filmrullar. Den svenska synden gav upphov till rabalder, inte minst i USA och England där de blågulas liberala sex- och kroppspolitik väckte upprördhet hos såväl lagens långa arm som oroliga medborgare.
Ingmar Bergman må för de flesta vara förknippad med filmens finrum, men när Sommaren med Monika (1953) köptes upp för amerikansk distribution stod sena drive-in-visningar i fokus snarare än arthousebiografer. Hösten 1955 distribuerade snaskentreprenören Kroger Babb filmen som exploitation under titeln Monika, the Story of a Bad Girl - givetvis i nedklippt version, för att verkligen betona de avklädda godbitarna.
Tidigare samma år publicerades ett alarmistiskt resereportage i amerikanska Time, vars oroliga världsreporter Joe David Brown tog pulsen på ett land i moraliskt förfall. Under rubriken "Sin & Sweden" (25/4, 1955) kunde man läsa om dryga 27 000 ogifta mödrar, bastarder motsvarande tio procent av alla födda barn, lagliga aborter, preventivmedel och sexualupplysning i skolan. Vad spetsar de mellanmjölken med för syndarrus där uppe i norr?
Den frisinnade attityden uttrycktes även på vita duken. Några år innan Sommaren med Monika sågs Ulla Jacobssons nakna bröst i Arne Mattssons Hon dansade en sommar (1951), som förutom att bli en världskänd skandalsuccé fick sitt konstnärliga erkännande med Guldbjörnsvinst på Berlins filmfestival.
Sextiotalet blev än syndigare med Vilgot Sjömans dramadokumentära Nyfiken-filmer, där Lena Nyman sågs naken och liggpigg ihop med Börje Ahlstedt. "En av de viktigaste filmer jag sett i mitt liv", sade författaren Norman Mailer om den första av de två. Ryktet "där borta" cementerades när filmen stämplades som pornografi och belades med visningsförbud i Massachusetts. Efter en visning på Symphony Cinemas på Huntington Avenue i Boston fick biografen besök av farbror blå som beslagtog filmrullarna.
Redan på 1910-talet visades sexualupplysningsfilmer i Sverige, menar Elisabet Björklund, lektor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, i en text för Svensk Filmdatabas (oktober 2019). Men något kioskvältarmaterial blev det inte förrän Torgny Wickmans Ur kärlekens språk (1969). Runt 30 000 Londonbor ska ha demonstrerat mot filmens brittiska premiär. Här hemma förekom plakat med texten "Sverige - mer porr, mer självmord, mer alkoholism och mer gonorré för varje år".
Gjordes verkligen Ur kärlekens språk och dess uppföljare med uppriktiga avsikter att sprida information? Ett öga på framtida samarbeten mellan Torgny Wickman och producenten Inge Ivarson antyder annat. Såväl kortfilmen Drömsex i 3-D (1972) som fullängdaren Ta mej i dalen (1977) producerades efter att lagen mot sårande av tukt och sedlighet upphävdes 1971 (vilket i praktiken innebar legaliseringen av pornografi). Något mildare än dessa är Wickmans Anita - ur en tonårsflickas dagbok (1973), med självaste Stellan Skarsgård som psykologistudent som kärar ner sig i Christina Lindberg - den kanske främsta ikonen för svensk synd och numera världskänd i kultkretsar som den ögonlappsbärande hämnerskan i Tarantinohyllade Thriller - en grym film (1973). Att just Thriller försågs med oblyga inklippsbilder på faktisk penetration, gjorda med stand-ins, säger något om sjuttiotalets gränsförskjutning. Somliga lär reagera på att Bo Arne Vibenius kultklassiker ens ingår i denna retrospektiv, men nog kan den betraktas som symptomatisk för tidsandan. Måhända att Thriller inte är en svensk synd-film, men hade den ens existerat utan denna vågade våg?
Steget mellan en Bergman och en Wickman kan tyckas långt, men båda har onekligen bidragit till filmfloran som planterade ett "internationellt begrepp för Sveriges liberala och naturliga syn på sexualitet och nakenhet". Just så löd motiveringen när den svenska synden skickades in som förslag till Sveriges kulturkanon.
Begreppet klarade sig inte hela vägen till det sista urvalet. Var det en fråga om utrymme? Eller är det än idag svårt att hantera den svenska syndens dubbelhet? Balansgången mellan det frisinnade och det exploaterande, det progressiva och det problematiska. Inom kristendomen talar man om att tvätta bort sina synder, som om de vore skamliga. Men den svenska synden? Den är något att vara stolt över.
