Sverige skrattar - Tokroligt eller skämskudde?
Ibland hävdas det att humor är en svår konstform att exportera och att den filmiska komedin därför skulle vara en särskilt nationsbunden genre. Givetvis beror detta på vad komiken bygger på. Ren slapstick kan lättare förstås och uppskattas av åskådare oavsett kultursfär, till skillnad från humor som baseras på lokala referenser eller språklig underfundighet. För ett litet land med litet språk har de svenska internationella komiska filmframgångarna varit relativt begränsade. Sedan ljudfilmens genombrott - då utbytbara stumfilmstexter ersattes av dialog - har svenska filmskaparna (med några få undantag) främst fått förlita sig på den inhemska (och i viss mån den nordiska) publiken när man velat locka till skratt. Genom att svenska komedier, farser och folklustspel på detta sätt särskilt riktat in sig på svenska biobesökare säger dessa filmer mycket om det samtida Sverige, och vad svenskar i olika tider faktiskt tyckte var roligt.
Att med ett fåtal filmexempel försöka göra en någorlunda heltäckande bild av något så komplext och mångfacetterat som den komiska svenska 1900-talsfilmen är givetvis en omöjlighet. Men genom att lyfta fram några av de största komiska filmfenomenen i svensk film under förra seklet kan man ändå få en spännande inblick 1900-talssvenskens komiska lynne. Med fenomen menas här skådespelare, humorgrupper och filmserier som återkommande dragit en storpublik som i biomörkret fått sitta och skratta tillsammans.
Av alla vårt lands komiska skådespelarstjärnor, vilka var så populära att enbart deras namn på affischerna kunde leda till en publiksuccé, väljer vi tre av de största: den ofattbart populära värmländska bondkomikern Fridolf Rhudin, den "glittrande glada" komediennen Sickan Carlsson och den tragikomiska Nils Poppe (som ibland beskrivits som Sveriges svar på Charlie Chaplin). Bland humorgrupperna, som ofta också var succéer även i andra medier, hittar vi Povel Ramels crazy-humoristiska Knäppupp-bolag, det klassiska radarparet Hasse och Tage samt den västkustska sammanslutningen Galenskaparna & After Shave.
Slutligen lyfter vi även fram tre exempel på populära filmserier. Lasse Åberg satte med Sällskapsresefilmerna fingret på något många svenskar kunde känna igen sig i och i filmerna om förbrytartrion Jönssonligan fick vi ett inhemskt banditgäng att heja på. Dessutom visar vi för första gången i Cinematekets historia den första filmen om den småländska kufen Åsa-Nisse - en film som älskades av publiken men som fick Filminstutets grundare Harry Schein att se rött när den visades på TV. All humor kan inte falla alla i smaken.
