Sverige älskar - I nöd och (o)lust
Kärlek och romanser - lyckliga såväl som olyckliga - är bland de mest förekommande ämnena på film. Till och med i skräckfilm brukar kärleken spira på ett hörn. William Heises The Kiss från 1896 brukar benämnas som den första kärleksskildringen på vita duken. Filmen är blott 18 sekunder lång och visar en enkel knappt-på-munnen-puss, men väckte stor uppståndelse. För tiden var sådana pikanta ömhetsuttryck ovanliga i offentligheten och denna lilla film blev banbrytande för hela branschen.
Kärleken har självklart också alltid haft en självklar plats i svensk film. Från de tidiga stumfilmerna till dagens moderna produktioner har romantiken utvecklats och speglat samhällets förändringar. Redan 1910, när man på allvar började spela in spelfilm i Sverige gör man inte bara en utan två olika versioner av det romantiska folklustspelet Wermlenningarne (1846) - Fredrik August Dahlgrens saga om rikemanssonen Erik som tvingas in i en konvenansförlovning, trots att han älskar en annan. Under de kommande femtio åren filmades kärleksdramat ytterligare tre gånger, alla med tydliga spår av sin samtid. Josef Fares Jalla! Jalla! (2000) utgår från en liknande premiss som Dahlgrens lustspel men bär i övrigt få likheter med verket och dess filmatiseringar.
Det hann hända mycket på de 90 år som passerade mellan Värmlänningarne (1910) och Jalla! Jalla!. Inte minst juridiskt. Den förstnämnda såväl som den tio år yngre Erotikon (1920) hade premiär i en tid då kvinnor inte hade rösträtt i Sverige och gifta kvinnor fortfarande stod under sina makars förmyndarskap. Erotikons förvånansvärt liberala inställning till äktenskapet påverkade dock såväl internationella filmskapare som Ernst Lubitsch som gifta svenska kvinnor, som genom Stillers film fick upp ögonen för en alternativ vardag. På samma sätt gjorde Ester Bergsmarks Nånting måste gå sönder (2014) - en film av och med transpersoner - avtryck i filmhistorien, och gav synlighet till en grupp som länge saknat den. Bergsmarks film hade förmodligen inte varit möjlig att göra ett par decennier tidigare och i många länder är den tyvärr fortfarande svår att göra.
För inte bara tid utan också geografi påverkar bilden av den filmiska förälskelsen. Nationella skillnader, såväl juridiska som religiösa och traditionella, sätter i stort sett alltid avtryck på den romantiska filmens dramaturgi. I Hollywoodfilmen är det inte sällan ett bröllop som står som mål i det svärmiska dramats tredje akt. I svensk filmografi innebär en fulländad tvåenighetsfinal inte lika ofta en vigsel. I alla fall inte de senaste decennierna. Under efterkrigstiden har antalet vigslar per år minskat betydligt i Sverige. Under mitten av 1960-talet började det bli acceptabelt att bo ihop och till och med ha barn tillsammans utan att vara gifta. Idag är det få i Sverige som höjer på ögonbrynen över ogifta föräldrar eller älskande sambos. Rådande (o)äktenskapliga normer ger självklart efterklang i den inhemska filmproduktionen.
Men, lika härligt som det är att vara kär lika smärtsamt är det när kärleken tar slut. Trots att över åttio procent av svenskarna enligt undersökningar verkar tro på evig kärlek stiger separations- och skilsmässofrekvensen i stort (de senaste åren har den dock stannat av, mycket på grund av en sämre ekonomi). Acceptansen kring skilsmässor har i Sverige generellt länge varit hög, och sedan lagen om sambeskattning avskaffades i början av 1970-talet har de ekonomiska incitamenten för att stanna i ett knackigt äktenskap blivit färre. I och med lagens upphävande ökade antal skilsmässor i Sverige explosionsartat.
Under samma era slog Ingmar Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap (1973) ner som en bomb, inte bara i Sverige utan också i omvärlden, och gav ett uppsving för familjerådgivning och skilsmässor i alla länder där den visades. Flera filmskapare lät sig också inspireras av Bergmans verk och skapade egna versioner av tv-serien/filmen, alla med sin egen nationella prägel.
I svensk filmhistoria står kärlek och kärlekslöshet ofta i centrum. Från Bergmans ångestladdade relationer till de varma och humoristiska skildringarna i filmer som Jalla! Jalla! och Sjunde himlen (1956). Filmerna berättar om passion och längtan, men framförallt om de vardagliga små ögonblick som gör kärleken så rörande och mänsklig.
Svensk film har, och kommer alltid att utforska kärlekens alla nyanser och visar att den, precis som i livet, är lika vacker som komplicerad.
