Tidigare evenemang
Filmarkivets chef Jon Wengström, i arkivet där de analoga filmkopiorna bevaras i minusgrader. Foto: Christopher Mair

Filmhistorien tillgänglig för alla – eller ingen?

Nu när filmvärlden är digital är det möjligt att för första gången göra hela den svenska filmhistorien tillgänglig för alla. Men samtidigt har en kamp mot klockan inletts – vi har kanske bara tio år på oss. Till detta Filmrum bjöd vi in de främsta europeiska experterna för att berätta om möjligheterna och hoten mot tillgängligheten till filmhistorien.

I Filminstitutets arkiv finns analoga kopior av över 2500 svenska långfilmer och 6000 kortfilmer. Om de digitaliseras kan de bli tillgängliga på dvd, vod, biograf och andra kanaler. En fantastisk möjlighet att äntligen ge allmänheten, forskare och skolor tillgång till hela filmhistorien, från sent 1800-tal till 2000-tal.

Men samtidigt pekar samstämmiga internationella bedömningar på att det är bråttom: om 10 år kan både den utrustning och den kompetens som krävs för att kunna genomföra en storskalig scanning av analoga filmer till digitala format, inte minst för fullödiga visningar på biograf i framtiden, saknas.

Den unika port till hela den svenska filmhistorien – med allt från stumfilm till En kärlekshistoria och Fucking Åmål – som nu äntligen öppnats riskerar alltså att slå igen snabbare än många tror.  

Filminstitutet äskade inför 2013 medel för en femårig satsning där 200 filmer per år skulle kunna scannas. Under 2013 fanns inga medel till detta men genom en tillfällig insats digitaliserades 20 långfilmer ändå – bl a Flicka och hyacinterHugo och Josefinoch Bröderna Mozart. Till 2014 beviljade Kulturdepartementet Svenska Filminstiutet 40 miljoner kr under fem år för att inleda ett större digitaliseringsarbete. Det räcker till ca 500 långfilmer.

Till detta Filmrum kom två av de främsta internationella experterna på dessa frågor. Vilka möjligheter ger en digitalisering av filmarvet? Varför är det så bråttom? Hur ser det ut i resten av Europa?

Skriv ut