Tidigare evenemang

Konstnärligt seminarium med Helma Sanders-Brahms

Den tyska filmskaparen Helma Sanders-Brahms är en av de största inom det som brukar kallas New German Cinema. Hon utbildade sig till skådespelare, men är idag mest känd som regissör, och är skapare till bland annat det hjärtslitande och mångbottnade mästerverket Tyskland bleka moder.

Den 27 november arrangerade Filmrummet tillsammans med Akademin Valand i Göteborg ett konstnärligt seminarium kring arbetet med filmen Geliebte Clara (Dear Clara) om kompositören Clara Schumann. I samband med seminariet visades filmen. 

Här kan du se rörligt material från kvällen.

Helma Sanders-Brahms

Det finns scener i Tyskland bleka moder som är magiska. Mångbottnade och så fyllda av sinnrikt komponerade detaljer, repliker och finesser att det inte finns någon ände. Och med en skönhet och stillhet, mitt i kaoset, som är fullständigt överväldigande.

Tyskland bleka moder, som kom 1980, var tyska Helma Sanders-Brahmsverkliga konstnärliga genombrott. Efter att ha arbetat en period med Pasolini i Italien, bestämde hon sig i slutet av 60-talet för att börja göra egna filmer, till en början mest socialt engagerade dokumentärer. Hon blev en del av det som kallas New German Cinema, men även om hennes Under the Pavement Lies the Strand – som hon gjorde med en strävan att koppla sina filmers problematik närmare till sin egen – har blivit en feministklassiker, så var det inte förrän med skildringen av en splittrad familj och ett land före, under och efter världskriget, som hon tog klivet in bland de riktigt stora. För det är ju till dem hon hör, till sällskapet FassbinderSchlöndorffvon Trotta,Kluge och Herzog.

Därför är det på gränsen till chockerande att Helma Sanders-Brahms är så pass okänd som hon faktiskt är. Lika upprörande är det att mästerverket Tyskland bleka moder förbigicks med iskall tystnad efter sin premiär i hemlandet. Men 1980 var inte Tyskland redo att ta till sig den här typen av berättelse – en krigsberättelse ur kvinnligt perspektiv, en berättelse utan hjältar, där återanpassningen till ”det normala” bara innebar ett annat krig. Att kampen, som det uttrycks i filmen, ”flyttade inomhus”, in i familjen. Inom vilken de nyss så starka och självförsörjande kvinnorna åter förväntades inta en passiv, behagande roll.

Helma Sanders-Brahms har beskrivit sitt filmiska mål som en önskan att ”skriva det här landets historia utifrån mitt eget subjektiva och mycket personliga perspektiv”.

Det har hon fortsatt med även efter den film som till viss del var självbiografisk; hon är själv född 1940 och växte upp ensam med sin mamma, medan pappa var ute i kriget. Huvudkaraktärerna är ofta oberoende, självständiga kvinnor. Kvinnor som får utstå omgivningens kritik, och som kanske inte alltid har världens bästa relation till sina mödrar. I The Future of Emily, från 1985, hamnar vi till exempel i den förlamande skottelden hos en familj där de åldrande välburgna föräldrarna, den ensamstående skådespelande dottern och den förnumstiga dotterdottern kastas mellan hoppfull kärlek och oundvikligt hat, trevande försök till kontakt och iskallt bortskjutande. Takten är Sanders-Brahmskt långsam och skådespelarna agerar återhållsamt och distanserat; exakt, men på ett sätt som ändå äter sig in i själen.

Helma Sanders-Brahms senaste långfilm kom 2008. Den jobbade hon envetet med i tolv år. Flera regissörer hade redan innan lystet dragit i historien om den hängivna pianisten Clara Schumann, hennes man mästerkompositören Robert Schumann, och det unga geniet Johannes Brahms, som plötsligt och omtumlande gör entré i deras liv. Resultatet blev film som lever musiken. En passionerad film som flyger fram trots sin tragiska berättelse om sinnessjukdom, missbruk, död och outlevd kärlek.

Det är en av Helma Sanders-Brahms styrkor. Att göra det svåra lätt och vackert, utan att det alls förlorar sin tyngd, utan snarare blir tyngre.

Och ja, hon är avlägsen släkting med Johannes Brahms.

Text av Camilla Larsson

Skriv ut