Tidigare evenemang

Möt Germaine Greer

Invigningen av Filmrummet den 9 oktober besöktes av Germaine Greer - en av de skarpaste och viktigaste rösterna inom feminismen sedan 70-talet.

Inför en fullsatt Bio Victor gav hon en föreläsning och samtalade med Karolina Ramqvist om kvinnorörelsens historia och om inspelningen av dokumentären Town Bloody Hall.

Nedan kan du se bilder och rörligt material från kvällen.

Germaine Greer

Artikel av Camilla Larsson

Germaine Greer har alltid orsakat rubriker. Nu, sensommaren 2012, är kvinnan som skapat feministisk historia återigen, eller som vanligt, i hetluften. Den här gången för att ha gått över gränsen när hon kommenterat den australiska premiärministerns ”big arse” live i tv. De arga reaktionerna lät inte vänta på sig, från de vanliga belackarna och, nu också, från sådana som länge beundrat henne.

Men det är ju Greers totalt respektlösa frihet som gjort henne till den hon är: en av den moderna feminismens fixstjärnor. Hon slår åt det håll hon vill, säger precis det hon vill, just precis när hon vill det, utan att anpassa sig åt något håll. Och hon gör det med en skärpa, snabbhet, fräckhet, humor och intelligens som är få förunnade.

Det är inte bara i Chris Hegedus och DA Pennebakers klassiska Town Bloody Hall, dokumentet över den famösa och uppfriskande takhöga debatten om könsroller och frigörelse – starring den hårt ansatte, stressat bufflige moderatorn och nylige författaren till essän Könets fånge, Norman Mailer och en panel bestående avGermaine Greer och feministerna Diana Trilling, Jacqueline Ceballos och Jill Johnston – som hon briljerar mest och naturligtvis fäller den replik som gett filmen sin titel. Nej, det räcker med en kort stund på Youtube för att hitta godbitar och klipp av olika årgångar där Greer har något att säga.

Germaine Greer, som föddes 1939 utanför Melbourne, gick redan under universitetstiden under smeknamnet Germaniac Queer. Genom ett stipendium kom hon till Cambridge där hon både snabbt tog sig in i konstnärskretsarna, via studentteatern, och doktorerade i ämnet Shakespeares tidiga komedier. Det var 1968. Samma år som hon var gift i tre veckor och två år innan hon skrev klassikern Den kvinnliga eunucken. I en intervju i Rolling Stone, i januari, 1971, beskrivs Greer av journalisten Robert Greenfield som ”a groupie in women’s lib”, en rock’n’roll-akademiker som till sin agents fasa hellre bor på Chelsea Hotel än korrekta Algonquin när hon ska till New York för att lansera sin banbrytande arga, roliga och uppriktiga debutbok som propagerar mot parförhållanden, kärnfamilj och romantik.

Efter debuten och debatten på Town Bloody Hall eskalerade karriären som kvinnohistorisk forskare, författare och debattör. Efter böcker om saker som kvinnliga konstnärer, pappor, åldrande och klimakteriet, kom 1999 det som kallats uppföljaren till ”Eunucken”, The Whole Woman, där Greer menar att den feministiska kampen gått från att kräva frihet till att kräva jämlikhet – ett rejält nedköp.

”Equality is not my game” säger hon 2010 i BBC-showen Hardtalk och blir rejält grillad av den lätt arrogante programledaren Stephen Sackur. Men när Sackur frågar om hon är besviken över utvecklingen såhär 40 år efteråt svarar hon frankt att ”nej, inte med tanke på hur många brev jag får där jag blir anklagad för att förstöra familjer”. Men så poängterar hon att kvinnor har det väldigt tufft idag. ”But they are getting stronger, smarter, meaner”. Och just det, fastslår Germaine Greer, kan leda till att en grundläggande förändring är på gång. På riktigt.

Skriv ut